Typewriters & Markers

När de frågade vem jag var svarade jag ingen. För det är allt jag någonsin varit. En obefintlig invid utan tecken på livskraft. Men livskraften har alltid funnits där inom mig. Jag var bara ingen att berätta den. Jag var en fågel instängd i buren som var jag. En fågel som längtade efter frihet men inte visste tillräckligt mycket om den för att veta vad det egentligen är. Jag var fast i mig själv och var ingen som ville eller kunde uttrycka tankar och ord. Allt bara stannade inom mitt skal för att samlas och sedan rasa över mig. Jag var den som lät mig kvävas under mig själv på den nivå som tillfogar mest skada. Och frågorna som jag alltid ställt mig har varit hur får jag ner tankar och ord på papper? Och Hur kan man visa känslor i vad man gör? Svaret de har gett har varit så självklart, men ingen har velat berätta hur. Så likt ingen har jag levt i ovisshet och i en bur, vilket jag tror att jag till viss del fortfarande gör. Men jag har lärt mig att ignorera mig själv för att kunna leva som ingen och jag tror jag kan överleva ett tag till.

Vi är högt ovanför staden och de mörka husen breder ut sig i ett förvirrat, flyktigt och skräckinjagande mönster nedanför oss. Jag är rädd. Rädd för att ramla ner mot den hårda marken. Rädd för att bli sedd. Rädd för skuggorna som redan blivit för långa. Rädd för att han vid min sida ska försvinna och lämna mig själv igen. Själv som jag varit alla dessa år tidigare.
Men han lämnar mig inte. Han sätter sig ner på den hårda stenen som skiljer två delar av samma folk från varandra. Han drar med mig ner och drar mig intill sig. Håller mig säker från nyfikna oförstående blickar. Säker från farliga höjder och hårda fall. Jag borrar in mitt huvud mot hans varma kropp och skyddar mig själv från mörkret som allt fortare omsluter oss. Han vänder motvilligt upp mitt huvud och jag tvingar mig själv att öppna ögonen. Vad jag upptäcker är att hans vackra gröna ögon är mycket närmare än vad jag trodde. Jag tittar in i dem och en märklig känsla smyger sig på. Jag tvingar fram ett litet ursäktande leende och han besvarar det med ett märkligt leende med ögonen. Sedan böjer han sig fram försiktigt. Hans läppar snuddar lätt vid mina och den märkligaste men finaste känslan jag någonsin upplevt sprider sig genom min kropp. Tårarna rinner motvilligt ner för mina kinder och vittnar om den känslomässiga storm som ryter inom mig. Jag blundar och försöker ignorera dem och istället tänka på hans hand mot min kind. Hans sträva tumme som stryker bort mina tårar och hans läppar som slutligen försvinner. Jag öppnar ögonen igen och han ler mjukt mot mig, men inte med ögonen den här gången.
    ”Du vet… Vi är inte sådana som får varandra i slutet…”, viskar han och ser så plågad ut att jag inte vet vart jag ska ta vägen. ”Men om du vill ha mig ändå så kan du få mig”, viskar han ännu mjukare med en sorts uppriktighet i hans intensiva gröna ögon. Jag ler och kan inte hejda att tårarna fortsätter strila ner för mina kinder. Jag kramar honom och låter mina tårar fukta ner hans skjorta, men det gör inget. För han håller sina armar om mig och han har precis gett mig något jag aldrig vågat hoppas på.

På andra sidan ser jag hans öppna dörr från mitt gömställe bakom min egen. Jag ser honom där inne och hans bekymrade uttryck, men jag törs inte gå fram till honom. Jag vet inte om jag kan ta orden han tidigare yttrat på allvar även om jag hoppas att han verkligen menade dem.

Han viskar till mig. Han vet att det är riskabelt för vår mästare står framför oss och föreläser, men han gör det ändå. Bara det är fint nog men det han säger får mig att mysa av lycka. ”Jag vet att du är blyg och gärna håller dig undan, men du får faktiskt hälsa på någon gång om du vill. Vi är ju syskon eller hur?” Han log och sedan var det som om inget hade hänt. Men något hade hänt. För jag hade för första gången känt en gemenskap.

Och nu står jag i mitt eget hörn av världen långt bort från alla andra och känner mig ensam igen. Ensammare än vad jag någonsin tidigare gjort och jag tvivlar. Jag tvivlar på allt utom min ensamhet. Den är ju trots allt det enda jag någonsin varit säker på. Men så tittar han upp från sin dörr och hans blick rör sig mot min. Hans anlete slätas ut och han får en varm blick, men ändå tvivlar jag inte på att han inte vet om att jag står där. Det är inte mig han ger den varma blicken. Inte direkt. Ändå kan jag inte låta bli att undra om den kanske var ägnad åt mig i hemlighet. Och kanske vore det inte så tokigt om jag skulle tvivla på min ensamhet ändå.

Håkan Hellström – Augusti I Helvetet

Nu efter ett antal inlägg, men inget om mig själv kanske ni undrar: vem är jag? Och då inte du som läser, utan jag som nu skriver. Vem är jag egentligen? Det är den rätt bra fråga som inte ens jag kan svara på. Inte på riktigt i alla fall. Jag kan berätta att jag är en flicka som funderar på vad hon ska skriva. Jag kan berätta att jag lyssnar på First Aid Kits mjuka toner och att strofen 'that's what's going to save me' dröjer sig kvar i mitt huvud. Jag kan presentera mig också, det kan jag, men vem jag är kan jag inte svara på. Anledningen är ingen mindre än jag att jag nog inte riktigt vet det själv. Men jag kan försöka att svara och som jag sa kan jag i alla fall presentera den vilsna själ som lånar begreppet jag för den här gången. Så: vem är nu jag?

Jag är en person som önskar att jag kunde säga att jag går under många namn och har flera att fortfarande få kalla mina, men så är självklart inte fallet. Nej mitt namn är Erica. Ett namn som jag inte alltid varit nöjd med men som jag med tiden lärt mig att acceptera. Jag ska inte säga att jag aldrig gillat namnet, för det gör jag, utan det var mer för tråkigt för mitt äventyrliga barnaväsen som drömde om fantasivärldar, magiker, hoppande björnar och gröna mutanter i sköldpaddskroppar. Jag ville vara en del av mina drömmar och de hjältar de innehöll och tyckte väl helt enkelt att en av dessa inte kunde heta Erica.

Det jag som nu har snurrat nästan sexton år på denna jord och nu är äldre är kanske inte lika äventyrlig men drömmer fortfarande om att få släppa allt ansvar som nu väller in och i stället få upptäcka främmande världar. Kanske på en drake, kanske tillsammans med nya magiska vänner. Det är anledningen till att jag började läsa i sådana otroliga mängder jag gjort.  Det var nog även anledningen till att jag började skriva.

Och det är kanske det ni behöver veta om detta jag. För det är ju trots allt det som är väsentligt för den här bloggen. Det som är av värde för er att veta är nog inte detaljer och nonsens från mitt inte så spännande liv som jag inte vill tvinga på er. I stället tror jag ni är mer intresserade av att veta att jag är en lite drömsk person som hellre lyssnar på fin musik och lever i en annan värld än vår egen, allt för ofta hör att jag inte är som andra och framför allt att jag är stolt över det. Att jag älskar te, musik och allt som kan kallas konst är nog också rätt viktigt att veta. Det är ju det som formar mig till den jag är nu och kommer att bli så, jo. Det är nog viktigast. 

Mer saker om mig kommer säkert fram senare, det är ju trots allt alltid en del av mig själv med i det jag skriver om på något vis, men mer än så behöver ni nog inte veta för tillfället. Jag tror jag vill göra som med de flesta andra även här; låta bekantskapen och allt det innebär byggas på med tiden.

Så för tillfället är det här vem jag är och jag hoppas det inte känns allt för främmande längre utan mer som början på ett spännande äventyr tillsammans med mig.