Typewriters & Markers

    ”Hej”, svarade han med sitt upproriska flin. ”Trevligt att se dig också.” Att han hade en kniv mot strupen tycktes inte bekomma honom på något vis.
    ”Vad gör du här?” väste jag till svar, plötsligt irriterad. Att han inte hade vett nog att förstå att både han och jag behövde all sömn vi kunde få?
    ”Jag behövde prata med dig”, löd hans svar, plötsligt med en allvarlig ton. Det var ovanligt.
    ”Mitt i natten? Det kunde inte vänta tills imorgon?”
    ”Jag tror inte att morgonen är redo för sådana ord jag har att säga dig”, svarade han fortfarande med den allvarliga tonen i rösten och puttade försiktigt bort kniven som fortfarande var tryckt mot hans hals.
    ”Och natten skulle vara det i så fall menar du?” ställde jag som motfråga, för det lät lite absurt att världen skulle vara redo för de orden nu om den inte var det imorgon.
    ”Natten är det diffusa och hemlighetsfullas beskyddare, så nog tror jag att den klarar av några vilsna ord på flykt…” svarade han mystiskt i ett försök att fånga mitt intresse, och det lyckades. Jag kunde inte hindra mina tankar från att blandas ihop till ett stort moln för att sedan explodera åt alla håll och kanter, men huvudfrågan var klar som det renaste glaset. Vad var det som kunde vara så viktigt att berätta?
    Sedan strök han min kind på ett sätt jag inte trodde hans ärrade stridshänder var kapabla till, och jag förstod varför det inte kunde vänta till morgondagen. Därför sa jag inte heller emot när han vände på vår härva som skulle vara våra kroppar och lät sina läppar möta mina för första gången av många fler.