
- gången var klockan tre på morgonen på grund av nog den finaste och sorgligaste bröllopsscenen någonsin som förekom i Robin Hood.
- gången var någonstans mellan min dröm och vakenhet. Orsak? Drömmen.
- gången var av lycka nu i eftermiddags.
- gången var nu. För att jag bara känner mig så otroligt hopplös trots allt det fina som hänt idag.

-Som ballonger små och oskyldiga svävade de upp mot himlen tills verkligheten spräckte dem och de till marken singlade-
Välkommna mina vänner, det här är myggornas land.


High heels in her hands, swayin' in the wind
While she starts to cry, mascara runnin' down her little Bambi eyes:
"Lana, how I hate those guys."






Jag läste en gång en text av någon som skrev att har du inte skrivit ner det så har det inte hänt. Det fick mig att tänka. I så fall skulle ju det betyda att allt som vi tror har hänt egentligen inte har det och att det vi bara tror är på låtsas är det som är på riktigt. Det fick mig mer motiverad än någonsin att skriva. Särskilt om mig själv. För om jag då skulle kunna trycka ner några ord om mig själv skulle det betyda att jag också fanns, och då sida vid sida med de som jag alltid beundrat. Och det är nog vad jag allra helst önskar.