Jag står utanför din dörr bara för att säga att jag aldrig, aldrig känt mig såhär ensam
0kommentarer
På andra sidan ser jag hans öppna dörr från mitt gömställe bakom min egen. Jag ser honom där inne och hans bekymrade uttryck, men jag törs inte gå fram till honom. Jag vet inte om jag kan ta orden han tidigare yttrat på allvar även om jag hoppas att han verkligen menade dem.
Han viskar till mig. Han vet att det är riskabelt för vår mästare står framför oss och föreläser, men han gör det ändå. Bara det är fint nog men det han säger får mig att mysa av lycka. ”Jag vet att du är blyg och gärna håller dig undan, men du får faktiskt hälsa på någon gång om du vill. Vi är ju syskon eller hur?” Han log och sedan var det som om inget hade hänt. Men något hade hänt. För jag hade för första gången känt en gemenskap.
Och nu står jag i mitt eget hörn av världen långt bort från alla andra och känner mig ensam igen. Ensammare än vad jag någonsin tidigare gjort och jag tvivlar. Jag tvivlar på allt utom min ensamhet. Den är ju trots allt det enda jag någonsin varit säker på. Men så tittar han upp från sin dörr och hans blick rör sig mot min. Hans anlete slätas ut och han får en varm blick, men ändå tvivlar jag inte på att han inte vet om att jag står där. Det är inte mig han ger den varma blicken. Inte direkt. Ändå kan jag inte låta bli att undra om den kanske var ägnad åt mig i hemlighet. Och kanske vore det inte så tokigt om jag skulle tvivla på min ensamhet ändå.
Kommentera