Han ser på henne plötsligt med nya ögon. Kanske skulle någon beskriva det som att bilden av henne plötsligt förändrades men han visste bättre. Det var bara hans känslor som blev till något annat, något oförståeligt. Impulserna växte och han fick hindra sig själv för att inte luta sig fram och plötsligt tysta hennes läppar med sina egna. Trots att hans känslor inte var annorlunda nu jämfört med då. Trots att inget starkt kändes.
Men han lät sig hållas. Fäste blicken vid hennes ögon i stället och begrundade sin upplevelse lika väl som samtalet de förde. För plötsligt insåg han att allt han läst i böckerna inte var sant. Det var inte som om hela världen försvann och hennes läppar och längtan till dem var det enda som fortsatte existera. Det var inga stora uppenbarelser, inga sprakande känslor. Allt som fanns var den där enda lilla tanken. Om jag bara skulle… Och det var det som var grejen med det hela. Världen försvann inte och han behövde inte explodera i passion för att tanken skulle finnas där. Allt han behövde göra var att tänka på hur behagligt det var att ligga med kinden mot hennes nyckelben och titta upp i taket och diskutera film helt vardagligt och vara plågsamt medveten av att världen fortsatte utan att ta del av deras intressanta diskussion och de fantastiska ord som föll från hennes läppar, så var tanken där. Varför låta de där orden passera så obemärkta? Varför inte bara tysta dem och bara låta dem stanna mellan honom och henne? Och det var så nära han gjorde det. Så otroligt nära. Trots att hans känslor inte var annorlunda nu jämfört med då. Trots att inget starkt kändes.
Och han fortsatte att undra långt efter hans kind glömt bort formen av hennes nyckelben. Kan kärlek brinna så starkt att man inte längre känner hettan? Eller var allt bara inbillning?
