Typewriters & Markers

Utan musiken
blev hon något

fördrivet

som inte kunde lugnas

eller styras

utan bara explodera

i en långsam

men plötslig

förtvivlan.

Gift
Som sprider
Sig
Djupt inom
Mig
Det är
Smärta
Smärta, smärta, smärta
Plötsligt
En spärr
Släpps
Det strömmar
Klart
Och alldeles
Fritt
Fritt, Fritt, Fritt
Ner från mina
Ögon

Vi är här av en anledning, det vet vi alla. De har sagt det till oss ett flertal gånger. Själva anledningen har de också nämnt. Vi är här för att vi är defekta, felaktiga. För att vi är de barn som dina föräldrar varnar dig för, de som myndigheterna har misslyckats att fullborda.
    Så här är vi nu. Instängda i en egen grym värld av en ändlös väntan på att få återse den verkliga världen. Den värld som de har berövat oss, förbjudit oss från att delta i och ersatt med den ondsinta sanningen.
    Har vi verkligen gjort oss förtjänt av det? Ja, den frågan har korsat våra medvetanden mer än en gång, men vad ska vi göra för att ändra på det? Det är ju knappast vårt fel att några forskare misslyckades att radera eller lägga till några gener när de skapade oss. Det är inte vårt fel att vi blev som vi blev. Ändå är det vi som straffas. Ja, det är vi som straffas på det grymmaste av alla sätt för vad några människor vi inte ens vet namnet på har gjort.
    De straffar oss genom att ta ifrån oss allt. Allt bara för att någon gjorde oss ofullständiga, men man ska inte underskatta oss. Vi är trotts allt det som är ofullständigt. Det som är ständigt felaktigt, men även det som är ständigt varande och ständigt förändrande och kanske var det bäst att det blev så. Att någon fick reda på sanningen och att någon som hade förändringens kraft skapades. Då kanske de någon dag kommer de få se vår förändring med egna ögon, då när vi återigen tar oss in i deras värld av perfektion och lögner.

Jag vet inte hur jag ska förklara. Vid vissa tillfällen är det så svårt att få fram de rätta orden och det man måste berätta är instängd och fängslat i ens eget medvetande. Samtidigt vet man att man verkligen måste berätta det och på något vis måste man befria orden från sitt fängelse. Det kanske inte spelar någon roll hur egentligen, huvudsaken är att de blir fri för världen.
   Ett av dessa tillfällen pågår just nu. När jag ser hur ni bråkar framför mig. När jag ser hur ni slår varandra i en vild brottning och sedan spricker upp i leenden. När jag ser det vill jag inget hellre än att kunna dela med mig av de känslor som väller upp inom mig, men jag finner inga ord. Det finns inga ord som kan beskriva den tillgivenhet och kärleken jag känner inför er. Så det enda som kan vara till min hjälp att uttrycka mina känslor är skrattet som klingar till från min strupe.
   När ni sedan tilltrasslade med varandra försöker resa sig upp för att stunden efter falla ner i en hög på golvet är det hjärtliga skrattet där till min hjälp igen, och plötsligt tycks orden hitta sin väg.
   ”Knäppgökar!” utbrister jag och ler mitt varmaste leende mot er. Ni tittar förvirrat upp men ni ler tillbaka. Ordet var inte mycket, inte kärleksfull, men det hjälpte. Det var vad som behövdes för att frigöra känslorna och sedan sammansätta dem till ett enda ord, och det räckte. För ibland behövs det inte så mycket för att få någon att förstå hur mycket de betyder för en.

Hjälp
Skrek jag
Högt och tydligt
Hej
Svarade de
Och vände sig bort

Knivens handtag kändes svalt och hårt mot min hand som höll den i ett fast grepp. Tyst och stilla med stängda ögon lyssnade jag på hur stegen utanför närmade sig mitt tält. Sedan hur tältduken föll åt sidan och de tog sig in. Jag tvingade mig att behålla lugnt ända tills inkräktaren stod böjd ovanför mig. Då slog jag till och i en enda rörelse fick jag ner angriparen på min provisoriska säng med kniven tryckt mot dennes strupe. Nu när jag såg ansiktet på min kapabla lönnmördare kunde jag inte hjälpa att bli förvånad, fast samtidigt var jag inte förvånad alls.

    ”Cadell!” utbrast jag mycket högre än vad jag tänkt och vad jag borde ha gjort. Att jag borde ha hållit tonen nere tycktes ha varit som helt bortblåst från mitt medvetande.

Hon stirrar ut
Hon stirrar ut mot allt
Allt stirrar också
Men allt stirrar inte tillbaka
Allt stirrar bara bort
Bort, bort, bort
Och när hon
Faller isär långsamt
Långsamt, långsamt, långsamt
Är det ingen
Som ser
Är det ingen
Som bryr sig
Och hon faller bort
Bort, bort, bort

    ”Vad heter du?”
    Orden viskades mjukt och obehindrat av den mörka stämman. Ändå var det som om de var alldeles vassa och elektriska när de skickade rysningar längs med min kropp. Hur kunde tre simpla ord påverka en människa på en sådan fysisk nivå? Och ändå hade jag ingen aning om att det bara var början på den plågsamma lusten han skulle utsätta mig för.
    ”Portrait”, svarade jag och namnet fastnade i halsen på mig. ”Delice Portrait.”
    ”Delice Portrait…” sa han som om han smakade på orden. ”Passande.”
    Hans ansikte fylldes av ett leende och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Han var så vacker. Och när han viskade mitt namn på det viset visste jag att denne unge rebell skulle leva länge i mitt medvetande.

Hon tittar på dig. Hon kan inte hindra tårarna som rinner ner för hennes kinder även fast hon vill. Hon vill inte visa sig så här för dig. Hon vill inte att du ska se henne så här svag och eländig, men du förstår inte. Du förstår inte att det är du som framkallar tårarna. Att det är du som är anledningen till det känslomässiga krig som råder inom henne. Så du bara står där. Tittar på henne. Försöker inte ens hitta de rätta orden att säga. För det är ju inte ditt fel. Men det är det. Om du bara visste hur mycket du har sårat henne. Hur många fler tårar hon gett dig förutom de du tvingar henne att visa dig just nu. Du är lika oförstående som resten av dem. Du har sviket henne precis som alla andra.
    ”Jag hatar dig!” skriker hon och hon slår ilsket sina knutna närvar mot ditt bröst. ”Jag hatar dig! Jag hatar dig! Jag hatar dig!”
    Hon menar vad hon säger, men du är för oförstående för att kunna fatta. Du tror att hon bara säger det för att hon är upprörd. Upprörda, meningslösa, obetydliga ord. Så du säger inget. Du gör inget mer än att låta henne slå dig. Hon snyftar till och sjunker ihop mot din kropp. Hon vill att du ska förstå men du är lika inkompetent som alla andra hon öppnat upp sig mot. Du bara tror du förstår, men du förstår ingenting. Du förstår inget om hennes inre kamp. Du förstår inget om hur du får henne att lida med din bara uppenbarelse. Du förstår ingenting om hur dina ord skär upp stora, blödande, plågsamma sår i hennes medvetande. Hur skulle du?
    Hon snyftar så hon skakar mot dig men du står som förlamad. Bedövad av verkligheten tittar du ut mot ingenting. Hon hatar dig. Hon hatar dig så enormt för det. För det och för att du inte kan förstå. Men vad vet du? Ingenting. Ändå tror hon på dig. Trots allt du gjort mot henne. Trots att hon hatar dig. Trots tårarna du kräver av henne har hon lite hopp i dig, men till vilken nytta?
    Snyftandes mumlar hon fortfarande sitt hat. Om och om igen mumlar hon orden, men du tycks inte reagera på det. Tycks inte reagera alls. Men vänta? Du börjar sakta, försiktigt röra på dig. Kanske kan du reagera? Du lyfter långsamt armen. Lägger den varsamt om henne. Du lyfter en arm till. Jo du kan nog reagera. Dock är du fortfarande lika oförstående. Du förstår inte varför du tröstar henne. Bara att hon är ledsen och det verkar vara det rätta att göra. Du förstår inte varför. Förstår inte att du är varför. Hennes tårar blöter snabbt upp din tröja men du bryr dig inte. Du vaggar henne ömt. Du börjar viska saker. Vackra saker som du vet hon vill höra, men du förstår inte att de kommer skada henne senare.
    Hon säger fortfarande att hon hatar dig och du börjar förstå att hon menar det. Någonting börjar veckas inom dig. Du vill inte att det ska vara så här heller. Du vill inte att hon ska hata dig. Du börjar bli desperat. Du älskar ju henne. Du håller henne hårdare. Viskar fler sårande vackra ord. Hon börjar tro på det och för det börjar hon hata dig ännu mer. Kan du inte förstå hur dessa ord kommer såra henne sen när hon blir ensam med hennes tankar? Förstår du inte att dessa ord kommer äta upp henne levande? Hur hennes medvetande kommer använda dem mot henne? Hennes hat växer i samma takt som din desperation. Kanske börjar du förstå?
    Du böjer dig fram och kysser henne. Inte mjukt, inte vackert. Bara hårt och rakt. Bara för att få henne att tystna. Hon tystnar. Hon besvarar dina läppar med sina egna. De säger nu något helt annat än vad de sagt några sekunder tidigare. Du förstår inte varför eller vad det ens är. Såklart du inte gör. För även om du kanske börjar förstå så förstår du inte det viktigaste.
    Du avslutar kyssen. Hon vilar trött sitt huvud mot din axel. Hon är tyst och lugn. Hon säger inte längre att hon hatar dig. Du börjar känna dig lättad. Du håller henne närmare dig och lutar ditt eget huvud mot hennes axel.
    ”Jag älskar dig”, viskar hon mjukt mot din axel. Orden är svaga och snubblar fram, men du lyckas höra dem.
    Du förstår inte. Självklart förstår du inte. För du kan fortfarande inte förstå det viktigaste. Du kan inte förstå att hon älskar dig.