Jag vänder mig sakta om mot din röst
och känner surt doften av alkohol.
En doft som förstör känslan av din tröst,
för med den blir jag något du ej tål.
Vid första droppen är det nästan som
något inom dig börjar förstöras.
Som om din godhet så enkelt slår om.
Vad du blir får av min hand ej röras.
Och varje gång som jag ser det hända
går något inom mig också sönder.
Som det är min kropp du låter skända
när du i dig giftet muntert tömmer.
    Och nästa gång jag ditt ansikte ser
    vet jag inte om jag kan älska dig mer.
Jag lägger mig i stillsamheten ner
och låter mina ögonlock slutas.
För min själ orkar ej nu längre mer,
jag kan inte mer låta den mutas.
Så jag önskar nu att jag får sova
tills tiden själv en dag plötsligt tar slut
och att  en dag få höra dig lova
att du till fullo stöder mitt beslut.
Men trots att sömnen är dit jag vill gå
så blöder nu mina ögon tårar
för drömmarna jag aldrig mer ska nå.
Det är inte bara mig jag sårar
    när mina tankar tillslut har unknat
    och jag i tårfloden nu har drunknat.

Jag grät idag.
Vi pratade om militären
och jag grät medan min pappa
lade handen på min axel och sa:
”Men lilla vän, det finns inget annat sätt.”
Och jag fortsatte gråta
när jag tänkte på hur människor
inte har något sätt att undvika
att döda andra människor för sin lön.
Och jag fortsatte gråta
när jag tänkte på hur människor
varje kväll lägger sig med mardrömmar
för att nästa dag vakna
antingen död
eller med blod på sina händer.
Ja, jag grät idag.
Jag grät för att pappa sa de där orden.
”Det finns inget annat sätt.”
Ja, idag grät jag för mänskligheten.

Bäst, smartast, duktigast.
BARA DUG DÅ!
Men det gör du ju inte,
inte ens i närheten.
Bästa boken börjar
Begagnad, böjd, bestulen?
Berätta bara
Bryt bara
Befara, bombadera, besköna
Bara berätta
Bästa bokens berättelse
Transparent och osedd
av dig som skulle se.
Glömd till minnet av någon
som aldrig skulle kunna
nå ditt hjärta med ord.
Och tillslut tröttnar man.
Och då tillsammans
med ditt hjärta utan ord
är jag borta på riktigt.
Och det är då
demonerna gråter.

Sällan skådar man en januarimorgon
i mitten av april.
Men när snön gnistrar kall
Och jag en gång
ska glömma att jag levde
vet jag, att jag
en vackrare januarimorgon
i mitten av april
aldrig upplevt.

Ord är mördaren
    alla ser
alla hör
    men ändå
  släpper så nära
att de utan
    någon som helst
ansträngning
   dödar oss
från det djup
   vi aldrig
någonsing i våra liv
    kommer att
   förstå
Jag är flickan
      med armarna full
av alla ord jag aldrig
   vågat säga
 
men i en dröm
      får jag nog mod
att säga allt det där
   som bara blivit ord.
 
Men hur kan man
      tro på dom
ord som bara
   blivit lögn?
Och gömd glömd
      för aldrig,
men kanske var dom
   alltid sann.
 
Så med bläcket
      präntar jag in
ord som bara tårarna
   kan förstå.
 
Och hur kan någon
      svära på ord,
svära på de tårar
   som fanns för oss?
 
Men nu är dom
      borta
för kanske
   alltid.
Aldrig kan jag
      tala
mer än som en
   splittrad dröm.
 
Och allas ögon
      undrar.
Allas ögon
   söker
efter något som
      inte
längre ens finns
   kvar hos oss.
 
För hon var flickan
      med armarna full
av alla ord hon aldrig
   vågat säga.
 
Och med bläcket
      i ådror fast, still.
Fruset av den tid som aldrig
   rört ett liv.
Jag går mellan höghusen,
letar efter spöken.
I främlingars bleka ansikten
är det som jag ser dem.
Skuggor av ett annat liv,
av allt det vi kunde bli.
Är det någon som är jag?
Eller den jag en gång var?
Hon bär huvudet högt
över monstrens hungriga ryt.
Blicken stadig och rak
över de dimmiga landskap den behärskar.
Hennes läppar de ler
för något hennes ögon inte ser.
En skrikande ton
    och hennes murar brast.
Ner från hennes ögon
               forsade tårar av salt
för att blandas
   med det kalla träet.
Och en ros
     spunnen av en sorgsen melodi
växte plågat fram
                       endast för henne.
 
The music was all she got, and she got it so rough.
It made her feel so torn apart, and made her only notice the dark.
And sometimes it made her cry, without anywone notice why.
Yes, the cello was all she had, even though it made her so very sad.
But still,
All she wanted to do was to play, because maybe then her sorrows would fly away.
 
Sömnen flyr mig
i hjärtats hetsa rus
och när mogronen
gryr
når tröttheten
och hopplösheten
mitt tomma skal
som inte
har någon kärlek
kvar.
 
Those words whom
written by a sorrow
not so gladly
by precense
so beatuiful are,
but not as seldom
never seen.
I have watched
how many nights
have drifted away.
But only one
I have in
my painful mind
when I hear
the name of
that very beautiful
star.
 
Orden tröstar
i noternas trygga vagga
när raseriet börjar
och
hotar mig
till något
omänskligt.
 
Utan musiken
blev hon något
fördrivet
som inte kunde lugnas
eller styras
utan bara explodera
i en långsam
men plötslig
förtvivlan.
 
Bild hittad på weheartit.com, alltså inte min bild.

Gift
Som sprider
Sig
Djupt inom
Mig
Det är
Smärta
Smärta, smärta, smärta
Plötsligt
En spärr
Släpps
Det strömmar
Klart
Och alldeles
Fritt
Fritt, Fritt, Fritt
Ner från mina
Ögon

Hjälp
Skrek jag
Högt och tydligt
Hej
Svarade de
Och vände sig bort