Typewriters & Markers

"Poesi", säger de. "Din varelse är som skapt för det." Men poesi är vackert och inte i någon av världar skulle jag kuna vara det.

- Och din största lögn var?

 

Hon blundar och tänker på prinsen som de lovat ska rädda henne och när hon drömmer om hans ansikte kan hon plötsligt inte vänta mer utan vill sluka hans närhet helt och hållet innan det som aldrig börjat tar slut.

 

Gifter pulserar i mina ådror, men det börjar ta slut. Jag vet dock inte om det är för att jag är hel eller om det är för att det inte längre finns något kvar att förgifta.

Jag ser på dig och så plötsligt säger jag de där orden som jag bara tänkt men aldrig

aldrig

aldrig någonsin jag sagt.

"Jag saknar dig."
Du tittar oförstående på mig. Förundrad över att jag kan säga något sådant.
"Men jag är ju här? Har alltid varit och kommer alltid vara", säger du. Och kanske har du rätt. Kanske har du varit här, jag vet inte.
Nej jag vet inte.
För det var så länge sedan,
så länge

länge

länge sedan

som jag verkligen existerade på den här platsen.

Jag läste en gång en text av någon som skrev att har du inte skrivit ner det så har det inte hänt. Det fick mig att tänka. I så fall skulle ju det betyda att allt som vi tror har hänt egentligen inte har det och att det vi bara tror är på låtsas är det som är på riktigt. Det fick mig mer motiverad än någonsin att skriva. Särskilt om mig själv. För om jag då skulle kunna trycka ner några ord om mig själv skulle det betyda att jag också fanns, och då sida vid sida med de som jag alltid beundrat. Och det är nog vad jag allra helst önskar.

Hon har sin blåa klänning på. Inte för att den är vacker utan för den gör henne glad. Den får henne att känna sig som himlen och de moln som hon ständigt besöker. Och det gör inget att hon inte har tid eller ser oss här på jorden. För hon är så lyckligt och mindre ensam där hon svävar högt och lång bort från oss.

Han visste att jag var vid liv för han kunde ta på mitt kött och stjäla mina andetag som ändå var gjorda för honom. Själv visste jag ingenting om att vara vid liv och jag var inte säker på att en sådan som jag kunde leva, leva på riktigt. Men jag var inte säker på om jag ändå någonsin skulle kunna leva vidare för nu alla orden hade tagit slut.

När de frågade vem jag var svarade jag ingen. För det är allt jag någonsin varit. En obefintlig invid utan tecken på livskraft. Men livskraften har alltid funnits där inom mig. Jag var bara ingen att berätta den. Jag var en fågel instängd i buren som var jag. En fågel som längtade efter frihet men inte visste tillräckligt mycket om den för att veta vad det egentligen är. Jag var fast i mig själv och var ingen som ville eller kunde uttrycka tankar och ord. Allt bara stannade inom mitt skal för att samlas och sedan rasa över mig. Jag var den som lät mig kvävas under mig själv på den nivå som tillfogar mest skada. Och frågorna som jag alltid ställt mig har varit hur får jag ner tankar och ord på papper? Och Hur kan man visa känslor i vad man gör? Svaret de har gett har varit så självklart, men ingen har velat berätta hur. Så likt ingen har jag levt i ovisshet och i en bur, vilket jag tror att jag till viss del fortfarande gör. Men jag har lärt mig att ignorera mig själv för att kunna leva som ingen och jag tror jag kan överleva ett tag till.

Det är ork som sviker, tårar som hotar och kaos som stiger inom min vilsna själ men jag är okej ändå.

 

Hon har drömt om honom så många nätter och hon har skrivit till honom varje dag. Hon kan inte låta bli att hoppas. Men det spelar ingen roll när han inte bryr dig om en flicka utan färg i sin dröm.

 

Hon var där fast ingen såg och hon hörde alla löften. Men inga var till henne och vilket hon sörjde i vad som kanske kunde varit en hemlighet. Och kasnke var det vårat svek.

De sa:

 

"Ser du där, filckan med färg under naglarna och tårar i ögonen? Hon trodde visst att hon kanske skulle kunna göra någonting bra."

 

Och jag var flickan med de förstora drömmarna och en för trång verklighet.