Typewriters & Markers

 

Nästan i alla fall. Ska nämligen få gå lös med färg på en av väggarna i min kusins lekrum nu i veckan. Det kommer bli kul men jag vet inte riktigt vad jag ska måla. Spiderman är självklar då både han och jag är ett fan men sedan tar det stopp. Håller på att skissa lite men det går inte så jätte bra så tänkte därför be om er hjälp så har ni några förslag på vad man kan måla på väggen till en treåring som älskar motorer och superhjältar så säg gärna till!

 

 

Jag har en bekännelse att göra: Jag har inte gjort något av det jag skulle idag igen. Så nu har jag en hel del saker jag måste ta tag i men ingen tid att göra det. Det kommer sluta med att jag måste stanna upp sent inatt och kliva upp tidigt imorgon om jag ska hinna göra allt det där som jag måste innan måndag. Innan verkligheten får fly för nästan en månad och jag bara kommer skriva. Jag ska försöka skriva den där berättelsen jag tänkt på så länge, men jag kan inte lova att jag kommer göra det. Jag kan egentligen inte lova att jag kommer göra någonting. För precis som idag är ett så tydligt tecken på har jag ingen självdiciplin. Allt jag måste och försöker göra resulterar alltid i något helt annat, men jag ska försöka den här gången. Jag tror jag behöver det. Jag behöver nog känna att jag klarar av någonting igen och jag tror att skriva är ett fint sätt att prova det på.

Men nu måste jag nog sätta fart om jag ska hinna.

    "Jag ser dem vet du", viskade jag med en röst så kvävd att den knappt hördes.

    "Va?" Förvirrat, klart och fritt. Dina ord var alltid så olika mina.
    "Jag ser dem. Du vet, spökena. Jag ser dem när jag blundar." De var fortfarande kvävda men syre började tillslut tillföras i mina ord.
    "Jaha." Så klart. Så förstående.
    "De viskar till mig." Ännu en viskning. Återigen kvävd. Syret verkade inte finnas till för mina ord. Men så en harkling och "de viskar hemska, fasansfulla saker till mig."

En blick.

    "Vad viskar de?" En viskning så mjuk, så försiktig.
Jag suckade. Djupt, plågat. Det var så svårt. Men tillslut. Jag mötte din blick.
    "Jag tror de viskar om vår död."

Och det var då du log och sa de där orden. Du sa: "Det har vi alltid varit. Det är därför vi lever nu."

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Inatt ska jag bort. Jag kommer inte vara hemma och jag kommer inte sova i min egen säng. Jag kommer befinna mig nästan exakt 7,6km härifrån hos min bästa vän. Det känns lite underligt måste jag medge. Inte att vara där, det har jag varit förut, men att sova där. Det är första gången jag gör det ikväll trots att vi varit vänner sedan dagis och bästavänner sedan förstaklass, och jag vet inte ritkgit vad jag ska förvänta mig. Men det känns fint och detb lir nog en bra kväll. Vad annars kan det bli när jag ska få spendera tid med en av de personer jag älskar allra mest?

 

En sak jag tänkte på nu när jag höll på att packa är att vi alla har de där sakerna vi inte kan lämna huset utan. För vissa är det mobilen, andra det där turarmbandet eller plånboken. Jag har ju själv sådana saker jag alltid har med mig och jag tänkte visa dem för er. Så här är sakerna som du skule bli förvånad över att inte hitta i min väska:

 

Idag har jag gråtit fyra gånger. Det var nära på att bli fem men det blev det inte. Och vet ni? Jag vet inte ens varför. Eller det gör jag väl egentligen.

Och ändå vet jag inte varför. Det är inte sådant som brukar beröra mig märkvärt mycket egentligen. Jag antar att jag är i något slags känslomässigt kaos eller något (för ovanlighetensskull.) Jag vet inte ens hur jag ska förklara. Allt känns bara så konstigt. Men jag tror jag mår bra. Det känns ju trots allt mest fint, fast det känns sorgset. Jag tror inte jag kan förklara bättre. Jag hoppas ni förstår. Ni brukar ju trots allt vara bra på det och jag antar att det är därför jag skriver det. För att ingen annan skulle läsa och försöka förstå utom ni. Tack för det.

- Och din största lögn var?

 

Det är midsommar och som vanligt betyder det resa. Vi reser till stugan för att träffa familj och vänner, men som de brukar sjunga: 

 

Välkommna mina vänner, det här är myggornas land.

Det var ett tag sedan nu som jag både såg internet och min syster. Men de tycks vara tillbaka för stunden och därför vill jag passa på att välkommna dem hem med detta porträtt föreställande ett av min systers favorit uttryck.

 

 

Hoppas ni stannar länge! Jag har saknat er två.

Hon blundar och tänker på prinsen som de lovat ska rädda henne och när hon drömmer om hans ansikte kan hon plötsligt inte vänta mer utan vill sluka hans närhet helt och hållet innan det som aldrig börjat tar slut.

 

Jag skulle egentligen skrivit redan i fredags, men jag han inte och sedan tappade jag bort datorn. Men jag har hittat den och nu tänker jag äntligen skriva det där jag funderat på i flera dagar. Jag har nämligen en sak att berätta för er, en väldigt rolig sak. Jag blev nämligen en av de två som fick ta emot årets kulturstipendium. Alla sa att jag såg så chockad ut och kunde inte förstå varför men jag trodde verkligen inte att jag skulle få det. Jag trodde det skulle vara någon av mina två musicerande vänner som skulle ta emot det och när det dessutom var två som skulle få det var det ju självklart att de skulle få det. Men det var det inte. Jag fick inte spela mitt stycke dock. Det var ingen som sa när jag skulle spela det och då fick jag inte spela det alls.  De ville nog inte höra mig spela ändå.  Sedan fick en av de där killarna som jag inte kommer så mycket överrens med ett extra stipendium för att han är en så otroligt duktig musiker (vilket han verkligen är och han förtjänade sitt stipendium mycket mycket mer än mig) och sepalde sitt solo och gjorde hela showen till hans. Jag missunnar inte honom det egetnligen, världen förtjänar att höra honom göra magi med pianot, jag blev bara besviken över att jag inte kunde visa vad jag egentligen kunde när jag väl fick chansen. Men det gör inte så mycket egentligen. Jag var så nervös att jag förmodligen bara hade spelat fel ändå. Jag spelade mitt solo för syster hemma i stället.

 

Igår var jag i staden med fmailjen och gratulerade min kusin som inte är en kusin på studenten och idag åkte min syster till Skottland och pappa med farmor och kusiner för att baka tunnbröd. Så jag och mamma har varit hemma själva idag. Hon har spelat och sjungt på sin gitarr och jag har tecknat. Det har varit mysigt. Sedan kom pappa hem och vi såg på The Hobbit och nu sitter jag och lyssnar på Misty Mountains.

 

Jag har varit så otroligt trött de senaste dagarna och egentligen inte orkat så mycket, men det i alla fall tillräckligt för att skriva om. Men det gör inget att jag är trött. Jag kommer ta igen det nu för vet ni vad? Jag är äntligen fri till slut.

 

Mitt skåp står tomt och jag gick genom korridoren idag och lyssnade på känn ingen sorg för mig göteborg. Det känns verkligen att jag lämnar skolan nu, och det känns så otroligt bra. Sedan fikade jag med en av mina absoluta bästa kompisar och jag berättade en hemlighet för henne som jag har väntat på att berätta så länge. Men bäst av allt är nog att jag lyckats bestämma mig för vad jag ska spela på fredag och jag är inte alls orolig längre. Jag är inte ens orolig över betygen som jag varit i alla dessa år. Allt känns faktiskt så jävla bra även om den grå söljan är inom räckhåll, men jag tänker ignorera den. Jag tänker bara njuta av att känna mig bra för en gångs skull.

Jag vet inte vad jag ska göra och jag har panik. Det är så lite som är kvar men ändå är inte det största avklarat. Jag tror jag dör snart.  Om jag inte redan är död, jag känner mig död. 

På fredag finns risken att jag tar emot kulturstipendiet. Det är meningen att jag ska spela något fint på min cello men allt jag känner nu är att det inte går. Jag har ingen aning om vad jag ska spela. Jag är inte alls lika duktig som de som fått det innan. De som har kunnat improvisera fina melodier på pianot  jag kan inte ens spela fint som det låter nu  eller så har de spelat coolt på sin gitarr och sjungt så otroligt vackert och jag vet verkligen inte vad jag ska göra för att leva upp till detta. Jag kan verkligen inte bestämma mig för vad jag ska spela. Ska jag spela något sorgligt som låter fint, eller ska jag ta en chans och öva in något glatt på de två dagarna som är kvar? Ska jag spela helt själv eller ska jag be någon kompa? Med sång eller aukustiskt? Jag vet inte jag vet inte jag vet inte.  Dessutom vill de nog inte höra mig med tanke på hur de beter sig mot mig på musiklektionerna.  Jag har sådan ångest över detta  och musiklektionerna i övrigt  att jag till och med önskar att min rival får stipendiet i stället så att jag ska slippa spela det där dumma solot som skapar så mycket ångest fast jag skulle inte slippa klassens framträdande där alla ger mig sårande blickar och sänker basen jag spelar på så pass att den inte hörs.  Jag vet att det är jätte dumt, för det kommer ju vara över på bara några minuter men det gör så ont i hjärtat att veta att man inte kommer kunna leva upp till stipendiet om jag väl får det  och att de inte vill att jag ska spela.  Och jag vet att det är dumt att reagera som jag gör men hur ska jag kunna låta bli när det är något som betyder så otroligt mycket för mig och som går så otroligt fel?  Och hur ska jag kunna låta bli när det de inte ser är hur otroligt deras blinda ord skadar mig. 

 

Jag har konstaterat en sak. Jag börjar bara bli mer och mer lik min pappa. Till exempel går vi båda runt med alldeles svarta fingrar nu för tiden. Visserligen är hans alltid dränkta i disel medan mina mest är täckta av kol. Men det känns bra ändå. Mina pappa är någon jag inte har ett dugg emot att vara lik för han är verkligen en sådandär fantastisk person. Men i alla fall. Det jag egentligen ville säga var nog att jag är klar med den där teckningen nu. Den på den där This is what makes us girls tjejen. Jag bestämde mig för att kalla henne Lizzy nu och att det här henne som texten handlar om.  Jag undrar om Lana tycker samma sak.

 

Och vips har det gått tre dagar till. Jag vet inte vart tiden tar vägen eller vad jag gör. För jag gör ju inget och jag börjar bli rädd för det. Jag måste ju göra något med mitt liv men vad gör jag? Ingenting, i alla fall ingenting som är minnesvärt för jag kommer ju uppenbarligen inte ihåg det själv. Jag tror min syster är lite bekymrad över det också. Hon fick mig nämligen att lova att jag skulle leva under mina tre år på gymnasiet som kommer nu, helst i stil med Lanas låt This is what makes us girls. Och jag vet inte. Kanske är jag inte den personen helt enkelt? Kanske är jag bara en liten prasit som bara kan leva via andra och på så vis är fördömd till böcker och andra världar? Jag hoppas inte det. Visst skulle det vara fint att läsa hela tiden, men jag tror det skulle vara väldigt sorgligt också. Åh jag vet inte. Jag har i alla fall lyssnat på den där låten. Och ritat. Ni kan få se om ni vill, även om jag fortfarande inte är helt klar. Jag tror det föreställer en av de där tjejerna Lana sjunger om men jag vet inte. Jag tycker nog om den i alla fall.

 

Hej hej. Är hemma igen nu fast egetnligen kom jag hem igår. Jag antar att ni undrar hur klassresan gick och den gick faktiskt väldigt bra. Var jätte mysigt och jätte kul och jätte spännande. Jag var kanske inte den bästa på allt vi gjorde men det kändes fint. Sedan på natten smög vi ut ett gäng från vandrarhemmet och gick en sväng. Resten försvann ganska fort då det regnade och blåste men jag och en av mina bästa vänner fortsatte allt längre ut i den regniga världen och var ute nästan i en timme. Det var mysigt. Staden är så annorlunda mitt på natten. Så frisk och vacker på ett helt annat sätt en på dagen, men det var nog inte något nytt.

 

Igår följde samma vän hem efter resan och vi var så trötta att det enda vi orkade göra var att äta och titta på tecknat, och det var knappt. I alla fall jag somnade några gånger. Jag vet inte om hon gjorde det också, själv sov jag ju. Men det var på något vis fint det också om man inte räknar huvudvärken jag har haft de senaste dagarna. Den var så illa att jag var tvungen att stanna hemma idag. Men nu mår jag bättre så kanske kommer jag få något gjort idag i alla fall. Är ju på tiden nu innan all tid runnit ut.

 

Jag hoppas ni har det bra och att ni förlåter mitt oregelbundna skrivande. Det är nog på tiden att jag börjar ta tag i det också.

Just nu är det jag enda jag önskar att allt bara kunde vänta på mig, samtidigt som jag vill att allt ska fortsätta för att kunna lämna allt bakom mig. Jag är så trött och stressad och totalt lugn och jag hinner inte med allt som händer.

Har haft fullt upp senaste veckorna. Skolan, musik, skolan, scout osv osv. Skulle haft scout ikväll men fick inte gå. Var tvungen att vara hemma och vila för har tydligen feber i själen. Imorgon ska jag på en klassresa som verkar vara lika kaos som hela den årskurs som ska med. Blir nog lite kul i alla fall för vi ska köra laserdome och paintboll. Jag hoppas det blir det. Sedan är det bara två veckor kvar tills jag är klar med den här hålan och den här skolan. Sedan får jag börja äsa musik på riktigt och kanske kommer jag äntligen ha tid för min cello. Känns lite vemodigt att allt snart är slut, men samtidigt kan jag inte vänta.

 

Jag borde nog packa nu. Fast jag tror jag ska gå ner på scouterna ändå. Jag mår inte bra av att sitta instängd för mina egna behov när jag vet att jag måste vara där nere.

 

Vi får se.

 

Dagens låt: Håkan Hellström – Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg