Min blick jagas uppåt, lyft av en bröllopsvals mjuka melodi i mitt huvud. Där uppe sprider himlen ut sig mjuk och rosa i en vacker harmoni; men likt blåmärken har mörka fläckar invaderat den och plötsligt är deras ansiken allt jag ser mellan tårarna.
"Jag har skrivit en bok."
Hon rynkar sin näsa. Hennes läpp rycker nästan omärkligt till i ett tecken på förakt men jag märker det och hon säger inget annat.
Hon rynkar sin näsa. Hennes läpp rycker nästan omärkligt till i ett tecken på förakt men jag märker det och hon säger inget annat.
En vecka senare pratar vi igen. Hon ringer för att säga att jag borde plugga mer, inte borde vara så dålig, sluta att misslyckas. Hon säger att det är mitt fel och att jag inte borde bli arg på henne, det är ju inte hon som gjort något. Jag förstår henne för det, men jag förstår inte varför hon måste ta upp det. Hon som alltid säger att jag inte borde vara så hård mot mig själv, att jag borde sluta känna min prestationsångest. Hon som är den som kritiserar mest av dem alla.
Och jag tänker på den där boken igen när hon säger att jag borde försöka mer, göra något bättre, vettigare. Och jag säger tyst endast för mig själv: "men jag har skrivit en bok." Men hon förstår sig fortfarande inte på drömmar.
Och jag tänker på den där boken igen när hon säger att jag borde försöka mer, göra något bättre, vettigare. Och jag säger tyst endast för mig själv: "men jag har skrivit en bok." Men hon förstår sig fortfarande inte på drömmar.
Jag tittar på allt jag måste göra. På mitt bokutkast som ligger framför mig och som jag inte kan vänta med att äntligen få börja jobba på riktigt med. Men jag kan inte riktigt ta mig för det. Jag känner mig sorgsen, ihålig och förbannad. Jag är rastlös. Rastlös på sättet som gör ont och vekrligen gnager i en, det är som om jag har feber i själen. Jag lyssnar på Kent och springer runt runt i huset och funderar på om jag ska sätta mig på bussen om en timme eller inte. Vad som helst bara jag kommer härifrån. Vad som helst bara jag stannar. Jag vill skrika och jag vill vara tyst. Jag vill försvinna in i mina böcker och jag vill bara uppleva verkligheten. Framförallt vill jag skriva. Men så spelas en distad låt från Hagnesta Hill - "Allt viktigt som jag säger har jag stulit från en bok" - och jag faller för min rastlöshet igen. Jag tror den kommer äta upp mig inifrån.
I en välrd långt bort från vår lever en man vars leende strålar mer än solen. Men det var inte en lycklig man, nej ty han hade fallit offer för en förbannelse. En förbannelse som egentligen inte gick ut över honom utan över hans älskade. Hon som var så vacker och ensam men glödde varmt och betryggande, men som nu var tvungen att dö under kommande natt tack vara förbannelsen. Vår man som hade svurits evigt liv tack vare saker han nu inte kom ihåg såg då en enda möjlighet att låta sin älskade leva, att varje natt ta sitt eget liv och ge det till henne så att hon skulle kunna andas ännu en natt. På så vis lyckades mannen hålla sin käresta vid liv natt för natt, ända till vår tid, men det kostade honom dyrt. Ty kärlek var priset och det han betalade med och aldrig skulle han få känna sin älskade mer än de få sekunderna i gryningen och skymningen då deras kroppar lät snuddas vid varandra för ett ögonblick. Och tack vare de ögonblicken klarar han av att le så strakt att till och med vi i en annan värld kan se hans strålande leende trots att hans leende bara döljer sorg. För nej, han är fortfarande inte en lycklig man trots att hans leende misstas för solen.
Jag minns mörker. Hur skräcken sliter mig i stycken. Men så: blixtrande ljus och jag tror jag har tur. Men mörkret kommer tillbaka. Mörkret som är kvävande, tryckande, tryggt. Det överfaller mig igen, och igen. Vaggar mig in i inbillad närhet, ömhet, det som verkligheten alltid bedragit mig med. Men så kommer ljuset tillbaka. Påminner mig. Planterar en viskning, en tanke, en sanning som förvarats i en tillfällig glömska bland lögner. Det säger: ”de vill ha ditt liv.”
Och jag slog upp ögonen.
Jag satt närmast honom. Jag tyckte inte om det. Jag tyckte inte om att sitta så nära honom, att röra honom utan att få känna honom på riktigt. Det tog död på mig. Jag vet inte om han plågades hans också, plågades lika som mig. Jag hoppades att han gjorde det. Vad annars är det för mening att leva för en passion som känns så pass att den får en att brinna utan att ha någon att brinna tillsammans med? Då har man levt för inget och dött för något som aldrig fanns.
Och kanske höll jag på att dö för något som inte fanns, men jag tror vi var döende tillsammans.
Jag ser på pappret som stirrar blankt tillbaka på mig. Det börjar skrika åt mig att få någonting gjort någon gång, men inget händer. Inget händer mer än att min hand börjar skaka. Jag ser på pappret igen. Drar ett prövande streck med penseln. Jag drar ett till och ett till, men det är något som motarbetar mig. Jag känner hur något börjar blossa upp inom mig och hur en tår sakta rullar för min kind och blandar sig med färgerna på pappret nedanför. Det går inte, men ändå fortsätter jag. Och när jag sedan ser på kaoset av färger som jag inte klarar av att tygla slutar jag kämpa mot det inom mig som vill ut och jag låter frustrationen ta över mig helt.
Ibland får jag en känsla av hopplöshet. Att det bara är meningslöst alltihopa. Att vi fyller sekunderna vi getts med obetydliga saker och låter tiden rinna oss ur händerna. Kanske är det så det är också. Att allt är meningslöst och vårt liv bara består av de där tomma sekunderna. Fast så vet jag att det inte är, för jag har upplevt dem. Jag har upplevt de fyllda sekunderna. De som bär ögonblicksbilder av sann lycka och får en att älska kraften i att leva. Men de är långt borta nu och kanske är det bara en känsla av att tiden långsamt rinner bort från mig.
Jag ser hur de går iväg. Glada, tillsammans och utan mig. Jag står kvar bakom dem och ser deras ryggar försvinna och önskar att jag vore med dem, men jag kan inte. Så de lämnar mig bakom för att med sorg betrakta hur de går bort från mig med deras skratt klingande i luften mellan oss. Så jag ser hur de försvinner mot horrisonten och hur de med varje steg glömmer bort mig mer och mer.
