Typewriters & Markers

Överförde lite bilder från kameran nu och hittade några bilder som jag verkligen tyckte om så tänkte att jag kanske skulle dela med dem till er eftersom jag i mitt stressade liv inte har så mycket annat att erbjuda just nu.

 

Gifter pulserar i mina ådror, men det börjar ta slut. Jag vet dock inte om det är för att jag är hel eller om det är för att det inte längre finns något kvar att förgifta.

Todo
som vars namn jag finner från första början så märkligt, men sedan inser jag att det kanske inte är så märkligt ändå. Allt är vad det betyder och kanske passar det ändå på pojken som står framför mig. För kanske är det så att denna pojke är just allt.
Todo
som är lika märklig som namnet han bär. Pojken vars år på jorden är för få för de han har överlevt, för många för vad han säger att han förtjänar. Pojken som levt fler liv än vad hans år har erbjudit och som vacklat mellan pojke och man under så lång tid och så många gånger att verken han eller någon kan avgöra hur långt gånget det är.
Todo
som står framför mig helt främmande men så välbekant. Han är inte pojken jag nästan kände en gång längre. Han är inte den som försvann för att aldrig se mig igen. Han är Todo, ynglingen som kom tillbaka efter alla dessa år han lånat för att se mig igen. För att se flickan som hoppades på honom en gång. För att se flickan som nästan älskade honom.
Todo
som nu smeker min kind med en hand som är sträv av erfarenheter, mjuk av livet, slät av hans stormiga upplevelser.
Todo
som nu är en man tillbaka efter hans livsäventyr och som kysser mig för andra gången i sitt liv. Mannen vars läppar inte har mött andras på allt för många år och nu är hungriga och väcker en törst djupt inom mig.
Todo
som jag säger att jag är ledsen till, som jag säger att jag älskar, som jag måste lämna. Som jag säger aldrig ska glömma min törst.
Todo
som sorgset tittar efter mig när jag vandrar ut ur hans liv och som undrar hur allt kunde bli så fel.

Jag ser på dig och så plötsligt säger jag de där orden som jag bara tänkt men aldrig

aldrig

aldrig någonsin jag sagt.

"Jag saknar dig."
Du tittar oförstående på mig. Förundrad över att jag kan säga något sådant.
"Men jag är ju här? Har alltid varit och kommer alltid vara", säger du. Och kanske har du rätt. Kanske har du varit här, jag vet inte.
Nej jag vet inte.
För det var så länge sedan,
så länge

länge

länge sedan

som jag verkligen existerade på den här platsen.

Tiden går fort nu, hinner knappt med känns det som. Här om dagen var det matteprov och snart lov och nu är lovet slut. Jag har knappt hunnit göra något och ändå har jag haft fullt upp hela tiden. HAR varit på dansuppvisning, varit med kusin och en bästa kompis. Har haft scout också, fotat lite och skrivit lite och pratat med vänner jag inte hört av på ett tag. Det har varit fint även fast det gick för fort. Nu förbereder jag mig inför skolan imorgon. Ska ta hem "klasströjan" och ha bild då. Det blir nog trevligt.

 

Jag läste en gång en text av någon som skrev att har du inte skrivit ner det så har det inte hänt. Det fick mig att tänka. I så fall skulle ju det betyda att allt som vi tror har hänt egentligen inte har det och att det vi bara tror är på låtsas är det som är på riktigt. Det fick mig mer motiverad än någonsin att skriva. Särskilt om mig själv. För om jag då skulle kunna trycka ner några ord om mig själv skulle det betyda att jag också fanns, och då sida vid sida med de som jag alltid beundrat. Och det är nog vad jag allra helst önskar.

Kan inte tro att det redan är kväll. Kan än mindre tro att jag faktiskt verkar ha överlevt matteprovet. Jag tror till och med att det gick hyfsat. Spelningarna har gått rätt bra också. Börjar hitta tillbaka till min cello igen vilket känns fint. Särskilt nu när det börjar dra sig ihop med massa spelningar. Vi spelade lite grease idag vilket var mys. Nu sitter jag och lyssnar på Fairytale of New York även fast det är långt kvar till jul och sommar ute, men den är också mys och det känns fint på något sätt. Tror jag ska läsa lite nu. Har fått låna Håkans biografi av min speciella person jag berättade om här om dagen. Den är fin. Jag kanske ska skriva lite ockås. Vi får se.

 

Solen har gått i moln och jag ska snart gå till skolan. Jag vill inte. Inte idag. Det känns verkligen som om jag går mot min egen död när jag tänker på det där provet. Om jag inte kommer dö fysiskt av att jag typ sticker mig på pennan eller skär mig på provpappret kommer säkert min mentalitet eller mitt betyg dö. Men det är väl inte så mycket att göra åt antar jag. Har i alla fall massa spelningar att se framemot efteråt. Jag och en kompis ska lära ut Jämtlandssången till några andra elever och sedan har jag tre vanliga spelningar. Det känns fint. Finare än provet.

Hej, typ. Jag vet inte vad jag ska skriva om idag. Jag skulle kunan skriva om att jag läst nog det bästa kapitlet någonsin min favorit manga eller att jag är glad för att det äntligen är vår på riktigt och man kan gå utan jacka. Jag skulle kunna berätta att några killar lade mina skor på lamporna högst upp i taket också och att de fick ett litet jack när jag fick ner dem, men inget av det känns inte särskilt viktigt egentligen. Så vad ska jag skriva om då i stället? Jag vet inte. Det mest intressanta som händer mig nu för tiden är att jag har fullt upp inför skolavslutningen och har nationella i matte imorgon. Ett prov jag inte är säker på om jag kommer överleva. Jag antar att jag borde plugga inför det eller i alla fall öva inför skolavslutningen men jag tror jag i stället ska låta mig ägna lite tid åt sådant som jag inte hunnit med på länge. Det är ju inte ens säkert att jag överlever efter imorgon så kanske lika bra att göra det nu. Ja så får det nog bli.

 

Dagens låt: Bright Eyes – Beginner's Mind

Hon har sin blåa klänning på. Inte för att den är vacker utan för den gör henne glad. Den får henne att känna sig som himlen och de moln som hon ständigt besöker. Och det gör inget att hon inte har tid eller ser oss här på jorden. För hon är så lyckligt och mindre ensam där hon svävar högt och lång bort från oss.

Han visste att jag var vid liv för han kunde ta på mitt kött och stjäla mina andetag som ändå var gjorda för honom. Själv visste jag ingenting om att vara vid liv och jag var inte säker på att en sådan som jag kunde leva, leva på riktigt. Men jag var inte säker på om jag ändå någonsin skulle kunna leva vidare för nu alla orden hade tagit slut.

Har haft en bra dag idag. Varit i staden med en av mina favorit personer av de som är speciella för mig. Har varit på secondhand, varit med om en brand och fått 50% rabatt. Har även köpt nytt ritblock, mer ritkol och ProMarker spetsar. Har exprimenterat lite också. Syster hade med sig fin akvarell från skolan som hon fått låna så tog tillfälle i akt att blanda denna färg med kolkritor och blev rätt nöjd. Får se om det blir bra efter behandling också.

Har ätit nybakade frallor också och sen blir det te och paj. Så jo det har nog varit en bra dag.

 

En skrikande ton

    och hennes murar brast.

Ner från hennes ögon

               forsade tårar av salt

för att blandas

   med det kalla träet.

Och en ros

     spunnen av en sorgsen melodi

växte plågat fram

                       endast för henne.

 

Dagens låt: Håkan Hellström – Vid protesfabrikens stängsel