Typewriters & Markers

I en välrd långt bort från vår lever en man vars leende strålar mer än solen. Men det var inte en lycklig man, nej ty han hade fallit offer för en förbannelse. En förbannelse som egentligen inte gick ut över honom utan över hans älskade. Hon som var så vacker och ensam men glödde varmt och betryggande, men som nu var tvungen att dö under kommande natt tack vara förbannelsen. Vår man som hade svurits evigt liv tack vare saker han nu inte kom ihåg såg då en enda möjlighet att låta sin älskade leva, att varje natt ta sitt eget liv och ge det till henne så att hon skulle kunna andas ännu en natt. På så vis lyckades mannen hålla sin käresta vid liv natt för natt, ända till vår tid, men det kostade honom dyrt. Ty kärlek var priset och det han betalade med och aldrig skulle han få känna sin älskade mer än de få sekunderna i gryningen och skymningen då deras kroppar lät snuddas vid varandra för ett ögonblick. Och tack vare de ögonblicken klarar han av att le så strakt att till och med vi i en annan värld kan se hans strålande leende trots att hans leende bara döljer sorg. För nej, han är fortfarande inte en lycklig man trots att hans leende misstas för solen.

 

Med dåliga omskrivna Håkan citat och en hetsig vardag och ett liv jag inte hinner med är jag tillbaka. Tillbaka från läger, tillbaka i irritation och stress och totalt lugn och äntligen klar med målningen. Jag har en del nytt med mig. Jag har två veckors läger att prata om, nya vänner, festival upplevelser, spelningar och målningar. Trots det är inget av dem kring mitt medvetande. Det är något annat som faller

faller

faller

faller

hårt på mitt medvetande. Jag börjar gymnasiet imorgon.

Faller

faller

faller

Jag föll igen vid tanken som är så absurt skräckinjagande och välkomnande på samma gång. Jag är nojig också. Nojig över att jag kommer göra bort mig, att jag inte blivit mer utåtriktad över sommaren trots att jag försökt, nojig över att jag inte kommer kunna spela så bra som de andra. Jag är till och med nojig över vilka kläder jag ska ha. Jag antar att jag borde sova. Att det känns bättre imorgon om jag bara sover.

 

Jag kan ju i alla fall slänga in en dålig bild på väggen.

 

 

Trött trött trött. Måsten måsten måsten. Men jag är lycklig även fast jag inte hinner med sömn. Det är fina saker. Skriva, måla, jobba, måla, skriva, spela, och sedan om jag hinner: sova. Det är i princip vad min dag består av. Utom igår. Då köpte jag två böcker och en tekopp. Det brukar inte ha till vardagen att göra även om det är väldigt fint. Min tekopp är blåmönstrig och rymmer nästan en liter och ena boken var om Spiderman och den andra om skriving. De är väldigt fina och särskilt den av Spiderman. Den har så många fina bilder och jag har jätte mycket bra referensmaterial till nu när jag håller på att måla in kusins lekrum. Jag har kommit så pass långt att jag målar Spidey nu. Det blev inte jätte bra och jag måste måla om och skugga med gult i stället för vitt i det röda, men det är kul. Jag vet inte om ni är intresserade av att se hur det ser ut (det är ju långt ifrån klart och ser inte jätte bra ut) men jag har inte så mycket annat att skriva om så jag tror jag visar er det ändå.

 

 

Nästan i alla fall. Ska nämligen få gå lös med färg på en av väggarna i min kusins lekrum nu i veckan. Det kommer bli kul men jag vet inte riktigt vad jag ska måla. Spiderman är självklar då både han och jag är ett fan men sedan tar det stopp. Håller på att skissa lite men det går inte så jätte bra så tänkte därför be om er hjälp så har ni några förslag på vad man kan måla på väggen till en treåring som älskar motorer och superhjältar så säg gärna till!

 

 

- Och din största lögn var?

 

Det var ett tag sedan nu som jag både såg internet och min syster. Men de tycks vara tillbaka för stunden och därför vill jag passa på att välkommna dem hem med detta porträtt föreställande ett av min systers favorit uttryck.

 

 

Hoppas ni stannar länge! Jag har saknat er två.

Hon blundar och tänker på prinsen som de lovat ska rädda henne och när hon drömmer om hans ansikte kan hon plötsligt inte vänta mer utan vill sluka hans närhet helt och hållet innan det som aldrig börjat tar slut.

 

 

Jag har konstaterat en sak. Jag börjar bara bli mer och mer lik min pappa. Till exempel går vi båda runt med alldeles svarta fingrar nu för tiden. Visserligen är hans alltid dränkta i disel medan mina mest är täckta av kol. Men det känns bra ändå. Mina pappa är någon jag inte har ett dugg emot att vara lik för han är verkligen en sådandär fantastisk person. Men i alla fall. Det jag egentligen ville säga var nog att jag är klar med den där teckningen nu. Den på den där This is what makes us girls tjejen. Jag bestämde mig för att kalla henne Lizzy nu och att det här henne som texten handlar om.  Jag undrar om Lana tycker samma sak.

 

Och vips har det gått tre dagar till. Jag vet inte vart tiden tar vägen eller vad jag gör. För jag gör ju inget och jag börjar bli rädd för det. Jag måste ju göra något med mitt liv men vad gör jag? Ingenting, i alla fall ingenting som är minnesvärt för jag kommer ju uppenbarligen inte ihåg det själv. Jag tror min syster är lite bekymrad över det också. Hon fick mig nämligen att lova att jag skulle leva under mina tre år på gymnasiet som kommer nu, helst i stil med Lanas låt This is what makes us girls. Och jag vet inte. Kanske är jag inte den personen helt enkelt? Kanske är jag bara en liten prasit som bara kan leva via andra och på så vis är fördömd till böcker och andra världar? Jag hoppas inte det. Visst skulle det vara fint att läsa hela tiden, men jag tror det skulle vara väldigt sorgligt också. Åh jag vet inte. Jag har i alla fall lyssnat på den där låten. Och ritat. Ni kan få se om ni vill, även om jag fortfarande inte är helt klar. Jag tror det föreställer en av de där tjejerna Lana sjunger om men jag vet inte. Jag tycker nog om den i alla fall.

 

Överförde lite bilder från kameran nu och hittade några bilder som jag verkligen tyckte om så tänkte att jag kanske skulle dela med dem till er eftersom jag i mitt stressade liv inte har så mycket annat att erbjuda just nu.

 

 

Det är ork som sviker, tårar som hotar och kaos som stiger inom min vilsna själ men jag är okej ändå.

 

Vi är högt ovanför staden och de mörka husen breder ut sig i ett förvirrat, flyktigt och skräckinjagande mönster nedanför oss. Jag är rädd. Rädd för att ramla ner mot den hårda marken. Rädd för att bli sedd. Rädd för skuggorna som redan blivit för långa. Rädd för att han vid min sida ska försvinna och lämna mig själv igen. Själv som jag varit alla dessa år tidigare.
Men han lämnar mig inte. Han sätter sig ner på den hårda stenen som skiljer två delar av samma folk från varandra. Han drar med mig ner och drar mig intill sig. Håller mig säker från nyfikna oförstående blickar. Säker från farliga höjder och hårda fall. Jag borrar in mitt huvud mot hans varma kropp och skyddar mig själv från mörkret som allt fortare omsluter oss. Han vänder motvilligt upp mitt huvud och jag tvingar mig själv att öppna ögonen. Vad jag upptäcker är att hans vackra gröna ögon är mycket närmare än vad jag trodde. Jag tittar in i dem och en märklig känsla smyger sig på. Jag tvingar fram ett litet ursäktande leende och han besvarar det med ett märkligt leende med ögonen. Sedan böjer han sig fram försiktigt. Hans läppar snuddar lätt vid mina och den märkligaste men finaste känslan jag någonsin upplevt sprider sig genom min kropp. Tårarna rinner motvilligt ner för mina kinder och vittnar om den känslomässiga storm som ryter inom mig. Jag blundar och försöker ignorera dem och istället tänka på hans hand mot min kind. Hans sträva tumme som stryker bort mina tårar och hans läppar som slutligen försvinner. Jag öppnar ögonen igen och han ler mjukt mot mig, men inte med ögonen den här gången.
    ”Du vet… Vi är inte sådana som får varandra i slutet…”, viskar han och ser så plågad ut att jag inte vet vart jag ska ta vägen. ”Men om du vill ha mig ändå så kan du få mig”, viskar han ännu mjukare med en sorts uppriktighet i hans intensiva gröna ögon. Jag ler och kan inte hejda att tårarna fortsätter strila ner för mina kinder. Jag kramar honom och låter mina tårar fukta ner hans skjorta, men det gör inget. För han håller sina armar om mig och han har precis gett mig något jag aldrig vågat hoppas på.