Typewriters & Markers

Han ser på henne plötsligt med nya ögon. Kanske skulle någon beskriva det som att bilden av henne plötsligt förändrades men han visste bättre. Det var bara hans känslor som blev till något annat, något oförståeligt. Impulserna växte och han fick hindra sig själv för att inte luta sig fram och plötsligt tysta hennes läppar med sina egna. Trots att hans känslor inte var annorlunda nu jämfört med då. Trots att inget starkt kändes.

Men han lät sig hållas. Fäste blicken vid hennes ögon i stället och begrundade sin upplevelse lika väl som samtalet de förde. För plötsligt insåg han att allt han läst i böckerna inte var sant. Det var inte som om hela världen försvann och hennes läppar och längtan till dem var det enda som fortsatte existera. Det var inga stora uppenbarelser, inga sprakande känslor. Allt som fanns var den där enda lilla tanken. Om jag bara skulle… Och det var det som var grejen med det hela. Världen försvann inte och han behövde inte explodera i passion för att tanken skulle finnas där. Allt han behövde göra var att tänka på hur behagligt det var att ligga med kinden mot hennes nyckelben och titta upp i taket och diskutera film helt vardagligt och vara plågsamt medveten av att världen fortsatte utan att ta del av deras intressanta diskussion och de fantastiska ord som föll från hennes läppar, så var tanken där. Varför låta de där orden passera så obemärkta? Varför inte bara tysta dem och bara låta dem stanna mellan honom och henne? Och det var så nära han gjorde det. Så otroligt nära. Trots att hans känslor inte var annorlunda nu jämfört med då. Trots att inget starkt kändes.

Och han fortsatte att undra långt efter hans kind glömt bort formen av hennes nyckelben. Kan kärlek brinna så starkt att man inte längre känner hettan? Eller var allt bara inbillning?

Ovanför våra huvuden bredde himlen graciöst ut sig över världen klädd i romantikens ljust röda färger, men i dess ände invaderade mörka fläckar dess mjukhet likt blåmärken och plötsligt var deras ansikten allt jag kunde se mellan tårarna.
Mitt bland dem stod hon med bleka armar och det vita håret som skimrade mjukt tillsammans med de röda läpparna och hennes ögon och i sällskap med himlen satte hon natten i brand.
Doften av regn, asfalt och blött gräs var överväldigande när hon långsamt snurrade runt med armarna utsträckta från hennes späda kropp innan hon sedan försiktigt lade sig ner mitt på vägen, och när hon låg där kunde jag inbilla mig hur hon fick sina eldslågor att torka och lysa upp den mörka asfalten under henne.
”Vad gör du?” var de förflugna orden som förundrat lyfte från mina läppar och mjukt kastades mot henne genom kropparna som agerade en flyktig och blind publik.
Hon slöt sina ögon och log ett leende som ersatte glöden hennes målade ögonlock nu skymde med sina svarta linjer till vingar.
”Väntar.” svaret var kort men vänligt och klart, fyllt av en andlös längtan gömd i hennes melodiska röst. Ändå behövdes det inte mer för att förstå vad hon ville. Att känna till både hennes dramatiska natur och förstörande längtan fick mig att genomskåda den mystik de andra kände med hennes akt.
Det var det och hennes flammande lågor som fick min egen längtan att blossa upp i ett ohanterligt begär men samtidigt var hon den enda som i viss mån kunde stilla det. För med henne blev livet lite mer likt den bok jag drömde om att få leva i.
Och det var nog därför jag ännu en gång lät mig svepas med i hennes ständiga lek när jag med stillsamma rörelser rörde mig genom härvan av kroppar för att med ett snett men mjukt leende lägga mig ner bredvid henne på den utom oss öde vägen.
”Så kan vi ju inte ha det”, hörde jag min egen röst säga mjukt mot hennes öra, mycket självsäkrare än jag kände mig.
Hon vände försiktigt huvudet mot min röst och lät sina vingmålade ögonlock stillsamt flyga upp över hennes fortfarande glödande blick.
”Betyder det att du tänker göra något åt det?” Hon låg så nära att jag kunde känna orden i lätta puffar mot mitt ansikte när hon lyckades forma frågan klart och rent men ändå osäkert och skört. Den var ett av alla bevis på att hennes förmåga att använda rösten var mästerlig, ett resultat av den förundransvärda teater hennes liv var.
Mina läppar drogs åter ihop till ett snett leende och sedan färgades de röda när de rörde hennes i den gest som hade fått henne att lägga sig ner från början.
Kyssen var inte känslosam utan fylldes bara av en delad längtan, men inte för varandra. Bara en längtan av något större som vi kunde ge en liten del av till varandra.
Och då kunde vi tillslut känna något som kunde vara början av evigheten när vi såg på hur natten fortsatte att invadera himlen med den övergripande känslan av att den äntligen föll i våra ägor, om så för skuggan av ett ögonblick.

"Vad är du rädd för?" frågade hon med en röst som sällan används.
"Vem sa något av rädsla?" svarade hans med en dold sorgsenhet som inte ens han själv kunde se.
"Dina ögon när du tror att ingen ser och dina läppar som aldrig ler", var vad hennes läppar nu mjukt viskade fram i skuggan av ett litet sorgfullt leende med ett huvud på sned och en blick full av andras liv.
"Men jag ler mot dig?" svarade hans sorgsna röst och tvingade sig på ett leende. Kanske ett tack, kanske en smärta.
"Då är det väl inte just mig du är rädd för antar jag", sa hon med ett mjukt leende och om hon hade kunnat, om hon hade vågat skulle hon låtit sina fingrar stryka hans kind. "Eller så är det just det du är eftersom du aldrig slutar le mot mig även fast dina ögon blöder tårar."

    "Jag ser dem vet du", viskade jag med en röst så kvävd att den knappt hördes.

    "Va?" Förvirrat, klart och fritt. Dina ord var alltid så olika mina.
    "Jag ser dem. Du vet, spökena. Jag ser dem när jag blundar." De var fortfarande kvävda men syre började tillslut tillföras i mina ord.
    "Jaha." Så klart. Så förstående.
    "De viskar till mig." Ännu en viskning. Återigen kvävd. Syret verkade inte finnas till för mina ord. Men så en harkling och "de viskar hemska, fasansfulla saker till mig."

En blick.

    "Vad viskar de?" En viskning så mjuk, så försiktig.
Jag suckade. Djupt, plågat. Det var så svårt. Men tillslut. Jag mötte din blick.
    "Jag tror de viskar om vår död."

Och det var då du log och sa de där orden. Du sa: "Det har vi alltid varit. Det är därför vi lever nu."

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Todo
som vars namn jag finner från första början så märkligt, men sedan inser jag att det kanske inte är så märkligt ändå. Allt är vad det betyder och kanske passar det ändå på pojken som står framför mig. För kanske är det så att denna pojke är just allt.
Todo
som är lika märklig som namnet han bär. Pojken vars år på jorden är för få för de han har överlevt, för många för vad han säger att han förtjänar. Pojken som levt fler liv än vad hans år har erbjudit och som vacklat mellan pojke och man under så lång tid och så många gånger att verken han eller någon kan avgöra hur långt gånget det är.
Todo
som står framför mig helt främmande men så välbekant. Han är inte pojken jag nästan kände en gång längre. Han är inte den som försvann för att aldrig se mig igen. Han är Todo, ynglingen som kom tillbaka efter alla dessa år han lånat för att se mig igen. För att se flickan som hoppades på honom en gång. För att se flickan som nästan älskade honom.
Todo
som nu smeker min kind med en hand som är sträv av erfarenheter, mjuk av livet, slät av hans stormiga upplevelser.
Todo
som nu är en man tillbaka efter hans livsäventyr och som kysser mig för andra gången i sitt liv. Mannen vars läppar inte har mött andras på allt för många år och nu är hungriga och väcker en törst djupt inom mig.
Todo
som jag säger att jag är ledsen till, som jag säger att jag älskar, som jag måste lämna. Som jag säger aldrig ska glömma min törst.
Todo
som sorgset tittar efter mig när jag vandrar ut ur hans liv och som undrar hur allt kunde bli så fel.

Vi är högt ovanför staden och de mörka husen breder ut sig i ett förvirrat, flyktigt och skräckinjagande mönster nedanför oss. Jag är rädd. Rädd för att ramla ner mot den hårda marken. Rädd för att bli sedd. Rädd för skuggorna som redan blivit för långa. Rädd för att han vid min sida ska försvinna och lämna mig själv igen. Själv som jag varit alla dessa år tidigare.
Men han lämnar mig inte. Han sätter sig ner på den hårda stenen som skiljer två delar av samma folk från varandra. Han drar med mig ner och drar mig intill sig. Håller mig säker från nyfikna oförstående blickar. Säker från farliga höjder och hårda fall. Jag borrar in mitt huvud mot hans varma kropp och skyddar mig själv från mörkret som allt fortare omsluter oss. Han vänder motvilligt upp mitt huvud och jag tvingar mig själv att öppna ögonen. Vad jag upptäcker är att hans vackra gröna ögon är mycket närmare än vad jag trodde. Jag tittar in i dem och en märklig känsla smyger sig på. Jag tvingar fram ett litet ursäktande leende och han besvarar det med ett märkligt leende med ögonen. Sedan böjer han sig fram försiktigt. Hans läppar snuddar lätt vid mina och den märkligaste men finaste känslan jag någonsin upplevt sprider sig genom min kropp. Tårarna rinner motvilligt ner för mina kinder och vittnar om den känslomässiga storm som ryter inom mig. Jag blundar och försöker ignorera dem och istället tänka på hans hand mot min kind. Hans sträva tumme som stryker bort mina tårar och hans läppar som slutligen försvinner. Jag öppnar ögonen igen och han ler mjukt mot mig, men inte med ögonen den här gången.
    ”Du vet… Vi är inte sådana som får varandra i slutet…”, viskar han och ser så plågad ut att jag inte vet vart jag ska ta vägen. ”Men om du vill ha mig ändå så kan du få mig”, viskar han ännu mjukare med en sorts uppriktighet i hans intensiva gröna ögon. Jag ler och kan inte hejda att tårarna fortsätter strila ner för mina kinder. Jag kramar honom och låter mina tårar fukta ner hans skjorta, men det gör inget. För han håller sina armar om mig och han har precis gett mig något jag aldrig vågat hoppas på.

 

På andra sidan ser jag hans öppna dörr från mitt gömställe bakom min egen. Jag ser honom där inne och hans bekymrade uttryck, men jag törs inte gå fram till honom. Jag vet inte om jag kan ta orden han tidigare yttrat på allvar även om jag hoppas att han verkligen menade dem.

Han viskar till mig. Han vet att det är riskabelt för vår mästare står framför oss och föreläser, men han gör det ändå. Bara det är fint nog men det han säger får mig att mysa av lycka. ”Jag vet att du är blyg och gärna håller dig undan, men du får faktiskt hälsa på någon gång om du vill. Vi är ju syskon eller hur?” Han log och sedan var det som om inget hade hänt. Men något hade hänt. För jag hade för första gången känt en gemenskap.

Och nu står jag i mitt eget hörn av världen långt bort från alla andra och känner mig ensam igen. Ensammare än vad jag någonsin tidigare gjort och jag tvivlar. Jag tvivlar på allt utom min ensamhet. Den är ju trots allt det enda jag någonsin varit säker på. Men så tittar han upp från sin dörr och hans blick rör sig mot min. Hans anlete slätas ut och han får en varm blick, men ändå tvivlar jag inte på att han inte vet om att jag står där. Det är inte mig han ger den varma blicken. Inte direkt. Ändå kan jag inte låta bli att undra om den kanske var ägnad åt mig i hemlighet. Och kanske vore det inte så tokigt om jag skulle tvivla på min ensamhet ändå.

Håkan Hellström – Augusti I Helvetet

Vi är här av en anledning, det vet vi alla. De har sagt det till oss ett flertal gånger. Själva anledningen har de också nämnt. Vi är här för att vi är defekta, felaktiga. För att vi är de barn som dina föräldrar varnar dig för, de som myndigheterna har misslyckats att fullborda.
    Så här är vi nu. Instängda i en egen grym värld av en ändlös väntan på att få återse den verkliga världen. Den värld som de har berövat oss, förbjudit oss från att delta i och ersatt med den ondsinta sanningen.
    Har vi verkligen gjort oss förtjänt av det? Ja, den frågan har korsat våra medvetanden mer än en gång, men vad ska vi göra för att ändra på det? Det är ju knappast vårt fel att några forskare misslyckades att radera eller lägga till några gener när de skapade oss. Det är inte vårt fel att vi blev som vi blev. Ändå är det vi som straffas. Ja, det är vi som straffas på det grymmaste av alla sätt för vad några människor vi inte ens vet namnet på har gjort.
    De straffar oss genom att ta ifrån oss allt. Allt bara för att någon gjorde oss ofullständiga, men man ska inte underskatta oss. Vi är trotts allt det som är ofullständigt. Det som är ständigt felaktigt, men även det som är ständigt varande och ständigt förändrande och kanske var det bäst att det blev så. Att någon fick reda på sanningen och att någon som hade förändringens kraft skapades. Då kanske de någon dag kommer de få se vår förändring med egna ögon, då när vi återigen tar oss in i deras värld av perfektion och lögner.

Jag vet inte hur jag ska förklara. Vid vissa tillfällen är det så svårt att få fram de rätta orden och det man måste berätta är instängd och fängslat i ens eget medvetande. Samtidigt vet man att man verkligen måste berätta det och på något vis måste man befria orden från sitt fängelse. Det kanske inte spelar någon roll hur egentligen, huvudsaken är att de blir fri för världen.
   Ett av dessa tillfällen pågår just nu. När jag ser hur ni bråkar framför mig. När jag ser hur ni slår varandra i en vild brottning och sedan spricker upp i leenden. När jag ser det vill jag inget hellre än att kunna dela med mig av de känslor som väller upp inom mig, men jag finner inga ord. Det finns inga ord som kan beskriva den tillgivenhet och kärleken jag känner inför er. Så det enda som kan vara till min hjälp att uttrycka mina känslor är skrattet som klingar till från min strupe.
   När ni sedan tilltrasslade med varandra försöker resa sig upp för att stunden efter falla ner i en hög på golvet är det hjärtliga skrattet där till min hjälp igen, och plötsligt tycks orden hitta sin väg.
   ”Knäppgökar!” utbrister jag och ler mitt varmaste leende mot er. Ni tittar förvirrat upp men ni ler tillbaka. Ordet var inte mycket, inte kärleksfull, men det hjälpte. Det var vad som behövdes för att frigöra känslorna och sedan sammansätta dem till ett enda ord, och det räckte. För ibland behövs det inte så mycket för att få någon att förstå hur mycket de betyder för en.

Knivens handtag kändes svalt och hårt mot min hand som höll den i ett fast grepp. Tyst och stilla med stängda ögon lyssnade jag på hur stegen utanför närmade sig mitt tält. Sedan hur tältduken föll åt sidan och de tog sig in. Jag tvingade mig att behålla lugnt ända tills inkräktaren stod böjd ovanför mig. Då slog jag till och i en enda rörelse fick jag ner angriparen på min provisoriska säng med kniven tryckt mot dennes strupe. Nu när jag såg ansiktet på min kapabla lönnmördare kunde jag inte hjälpa att bli förvånad, fast samtidigt var jag inte förvånad alls.

    ”Cadell!” utbrast jag mycket högre än vad jag tänkt och vad jag borde ha gjort. Att jag borde ha hållit tonen nere tycktes ha varit som helt bortblåst från mitt medvetande.

    ”Vad heter du?”
    Orden viskades mjukt och obehindrat av den mörka stämman. Ändå var det som om de var alldeles vassa och elektriska när de skickade rysningar längs med min kropp. Hur kunde tre simpla ord påverka en människa på en sådan fysisk nivå? Och ändå hade jag ingen aning om att det bara var början på den plågsamma lusten han skulle utsätta mig för.
    ”Portrait”, svarade jag och namnet fastnade i halsen på mig. ”Delice Portrait.”
    ”Delice Portrait…” sa han som om han smakade på orden. ”Passande.”
    Hans ansikte fylldes av ett leende och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Han var så vacker. Och när han viskade mitt namn på det viset visste jag att denne unge rebell skulle leva länge i mitt medvetande.

Hon tittar på dig. Hon kan inte hindra tårarna som rinner ner för hennes kinder även fast hon vill. Hon vill inte visa sig så här för dig. Hon vill inte att du ska se henne så här svag och eländig, men du förstår inte. Du förstår inte att det är du som framkallar tårarna. Att det är du som är anledningen till det känslomässiga krig som råder inom henne. Så du bara står där. Tittar på henne. Försöker inte ens hitta de rätta orden att säga. För det är ju inte ditt fel. Men det är det. Om du bara visste hur mycket du har sårat henne. Hur många fler tårar hon gett dig förutom de du tvingar henne att visa dig just nu. Du är lika oförstående som resten av dem. Du har sviket henne precis som alla andra.
    ”Jag hatar dig!” skriker hon och hon slår ilsket sina knutna närvar mot ditt bröst. ”Jag hatar dig! Jag hatar dig! Jag hatar dig!”
    Hon menar vad hon säger, men du är för oförstående för att kunna fatta. Du tror att hon bara säger det för att hon är upprörd. Upprörda, meningslösa, obetydliga ord. Så du säger inget. Du gör inget mer än att låta henne slå dig. Hon snyftar till och sjunker ihop mot din kropp. Hon vill att du ska förstå men du är lika inkompetent som alla andra hon öppnat upp sig mot. Du bara tror du förstår, men du förstår ingenting. Du förstår inget om hennes inre kamp. Du förstår inget om hur du får henne att lida med din bara uppenbarelse. Du förstår ingenting om hur dina ord skär upp stora, blödande, plågsamma sår i hennes medvetande. Hur skulle du?
    Hon snyftar så hon skakar mot dig men du står som förlamad. Bedövad av verkligheten tittar du ut mot ingenting. Hon hatar dig. Hon hatar dig så enormt för det. För det och för att du inte kan förstå. Men vad vet du? Ingenting. Ändå tror hon på dig. Trots allt du gjort mot henne. Trots att hon hatar dig. Trots tårarna du kräver av henne har hon lite hopp i dig, men till vilken nytta?
    Snyftandes mumlar hon fortfarande sitt hat. Om och om igen mumlar hon orden, men du tycks inte reagera på det. Tycks inte reagera alls. Men vänta? Du börjar sakta, försiktigt röra på dig. Kanske kan du reagera? Du lyfter långsamt armen. Lägger den varsamt om henne. Du lyfter en arm till. Jo du kan nog reagera. Dock är du fortfarande lika oförstående. Du förstår inte varför du tröstar henne. Bara att hon är ledsen och det verkar vara det rätta att göra. Du förstår inte varför. Förstår inte att du är varför. Hennes tårar blöter snabbt upp din tröja men du bryr dig inte. Du vaggar henne ömt. Du börjar viska saker. Vackra saker som du vet hon vill höra, men du förstår inte att de kommer skada henne senare.
    Hon säger fortfarande att hon hatar dig och du börjar förstå att hon menar det. Någonting börjar veckas inom dig. Du vill inte att det ska vara så här heller. Du vill inte att hon ska hata dig. Du börjar bli desperat. Du älskar ju henne. Du håller henne hårdare. Viskar fler sårande vackra ord. Hon börjar tro på det och för det börjar hon hata dig ännu mer. Kan du inte förstå hur dessa ord kommer såra henne sen när hon blir ensam med hennes tankar? Förstår du inte att dessa ord kommer äta upp henne levande? Hur hennes medvetande kommer använda dem mot henne? Hennes hat växer i samma takt som din desperation. Kanske börjar du förstå?
    Du böjer dig fram och kysser henne. Inte mjukt, inte vackert. Bara hårt och rakt. Bara för att få henne att tystna. Hon tystnar. Hon besvarar dina läppar med sina egna. De säger nu något helt annat än vad de sagt några sekunder tidigare. Du förstår inte varför eller vad det ens är. Såklart du inte gör. För även om du kanske börjar förstå så förstår du inte det viktigaste.
    Du avslutar kyssen. Hon vilar trött sitt huvud mot din axel. Hon är tyst och lugn. Hon säger inte längre att hon hatar dig. Du börjar känna dig lättad. Du håller henne närmare dig och lutar ditt eget huvud mot hennes axel.
    ”Jag älskar dig”, viskar hon mjukt mot din axel. Orden är svaga och snubblar fram, men du lyckas höra dem.
    Du förstår inte. Självklart förstår du inte. För du kan fortfarande inte förstå det viktigaste. Du kan inte förstå att hon älskar dig.