Typewriters & Markers

Ett litet hål att andas i. Ett litet hål att fylla detta inlägg med. Jag har egetnligen inte tid eller ork just nu, måste packa inför lägret som jag ska på imorgon innan jag blir borta i två veckor, men det här vill jag verkligen berätta.

Jag var ju på yran i lördags och efter en del kaos på förmiddagen med jobb och borttappade plånböcker lyckades jag äntligen ta mi iväg med syster och bästa vän. Vi tre gick runt lite bland knallarna, skaffade band till yran och sen såg vi känn ingen sorg. Det blev ingen allsång men hela sallongen grät tillsammans flera gånger och det var fint det med. Sedan mötte vi upp med mina två andra bästa vänner och åt och så innan vi snodde en affisch och kom in på området. Sedan var kvällen helt magisk. Vi såg First Aid Kit som var så fina och underbara på stora torget från första parket. Sedan tittade vi in på Oskar Linnros innan vi bestämde oss för att åka karuseller fram till Johnossi och Amanda Jenssen skulle spelas. Tyvärr kunde vi inte se båda så vi splittrade upp oss. Jag och syster gick på Amanda och lyckades få fantastiska platser i det smockfulla tältet och hon var helt otrolig. Är fortfarande helt överväldigad. Sedan blev det presiddenttalet på ett smockfullt torg med Jämtlandsflaggor och fyrverkirier i halvmörkret och "Jamtland. Jamtland, jamt o ständut" och Jämtlandssången. Det var häftigt. Och avslutningsvis blev det Alice Cooper innan vi åkte hem till mig för nattvika och sömn. Vi kom inte hem förrän runt tre.
Igår var också en fin dag. Vädret var fantastiskt och när vi vaknade bakade vi scones och kokade te och hade picknik frukost ute på gräsmattan i solen. Vi tog med oss gitarren ut och spelade lite och sedan låg vi där och åt glass och läste större delen av dagen. Det var fint. Jag skulle vilja spendera fler dagar på det viset men nu blir det ju Norge och sedan förberedelser inför gymnasiet. Men det blir nog bra. Jag är peppad. Tänker bara i noter, har Håkan som våldgästar min hjärna allt för ofta och jag håller på att lära mig gitarr på riktigt nu. Så det blir nog bra även om vi kanske inte ses på ett tag nu.

Den meningen passar väldigt bra in på mitt liv just nu. Dels för att tiden går väldigt fort och det är sommar men även väldigt bokstavligt. Vi har sådant sommarväder när man måste ha vinterjacka, mössa och vantar när man cyklar till jobbet på morgonen. Det är lite sorgligt men jag tycker om det också. Då behöver jag inte få dåligt samvete för att jag håller mig inne när jag inte jobbar även fast jag hade varit tvungen att göra det även om det vore fint väder. Jag måste om jag ska hinna göra klart väggen innan jag åker på läger om mindre än två veckor. Så allt jag gör är att jobba, måla och försöka hinna skriva någar ord. Det går inte så bra. Jag hann dock se Känn ingen sorg med syster och en väldigt fin vän i fredags och det var otroligt mysigt och fint. Ska förhoppningsvis se den på lördag igen innan jag ska på yran och se First Aid Kit. Det kommer också bli fint hur det än blir men jag vill helst se den igen. Vill lyckas starta allsång eftersom det nästan gick i fredags innan syster lyckades få tyst på mig. Det skulle varit så fint.
Egentligen har jag så mycket mer att berätta, flera inlägg som jag har tänkt ut i huvudet men inte hunnit skriva, men jag tror de får förbli där. Som det där kortet som aldrig skickades.

Jag minns mörker. Hur skräcken sliter mig i stycken. Men så: blixtrande ljus och jag tror jag har tur. Men mörkret kommer tillbaka. Mörkret som är kvävande, tryckande, tryggt. Det överfaller mig igen, och igen. Vaggar mig in i inbillad närhet, ömhet, det som verkligheten alltid bedragit mig med. Men så kommer ljuset tillbaka. Påminner mig. Planterar en viskning, en tanke, en sanning som förvarats i en tillfällig glömska bland lögner. Det säger: ”de vill ha ditt liv.”
Och jag slog upp ögonen.

Trött trött trött. Måsten måsten måsten. Men jag är lycklig även fast jag inte hinner med sömn. Det är fina saker. Skriva, måla, jobba, måla, skriva, spela, och sedan om jag hinner: sova. Det är i princip vad min dag består av. Utom igår. Då köpte jag två böcker och en tekopp. Det brukar inte ha till vardagen att göra även om det är väldigt fint. Min tekopp är blåmönstrig och rymmer nästan en liter och ena boken var om Spiderman och den andra om skriving. De är väldigt fina och särskilt den av Spiderman. Den har så många fina bilder och jag har jätte mycket bra referensmaterial till nu när jag håller på att måla in kusins lekrum. Jag har kommit så pass långt att jag målar Spidey nu. Det blev inte jätte bra och jag måste måla om och skugga med gult i stället för vitt i det röda, men det är kul. Jag vet inte om ni är intresserade av att se hur det ser ut (det är ju långt ifrån klart och ser inte jätte bra ut) men jag har inte så mycket annat att skriva om så jag tror jag visar er det ändå.

 

Jag skriver just nu. Jag tror det går ganska bra. Hopplösheten som hängt över mitt skrivblock de senaste dagarna känns som bortblåst. Jag tror min vän bidrog med det. Hon var här tills för någon timme sedan och hon läste igenom allt jag hittills skrivit och hon gav mig hopp om att det inte var så farligt ändå. Så jag srkiver nu, och jag tror jag srkiver lite för henne. För att hon frågade vad som skulle hända och jag svarade att jag inte visste. Så jag måste skriva för att få reda på det så att jag ska kunna berätta för henne. Hon förtjänar det. Hon är en väldigt fin människa och jag är väldigt glad över att hon finns i mitt liv.
Jag lyssnar på musik också, det gör jag nästan alltid när jag skriver. Ikväll är det piano musik insiprerad av Robin Hood. Det är fint. En tekopp står placerad brevid mig snart också och jag ska nog skriva länge inatt. Det är en sådan natt idag. En sådan natt då orden vill berättas och man måste låta dem göra det för att inte förstöras.
Så jag ska skriva nu och jag tror det kommer vara skrivet för dig.

Jag har tänkt på en sak. En sak som jag verkligen ofta tänker på, och det är hur fort tiden går. Som expempel är det redan flera dagar sedan jag skrev. Ett annat är att jag vaknade runt sju, blundade och klockan var tio. Satte mig och skrev och vips var klockan ett och jag åkte till min kusin för att skissa väggen. Sedan var det plötsligt middag när jag precis börjat och sedan när jag målat några minuter skulle jag hem och nu har jag satte mig för att skriva igen. Det var nyss känns det som, att jag kom hem, men det är inte det. Jag var hemma halv elva. Nu är klockan närmare ett. Jag förstår inte. Varför? Och varför är det de fina dagarna som ska försvinna? Det är nog inte meningen att man ska förstå. Jag tror inte det. I alla fall.

Jag har skrivit. Det har jag gjort. Och jag har börjat skissa upp väggen i lekrummet nu. De säger att det blir bra men jag vet inte. Är så svårt att måla det där man inte är van och ändå har jag inte börjat med färgen än. Men det är roligt så jag intalar mig själv att det inte gör något. Min kusin är ju helt lyrisk över den och det är ju det viktigaste.

 

Jag har också bestämt mig för att lära mig spela fiol sedan sist vi sågs. Det är väl ett av mina mindre populära beslut.

Så som ni förstår har jag fullt upp nu. Även fast det är sommar och jag vilar. Lite lustigt hur det blir. Men jag tycker om det. Är det så här vila är så kan jag nog vila för evigt.

Det har börjat nu. Nano. Det som ska få mig motiverad och hjälpa mig att skriva min berättelse nu i Juli. Jag ser framemot det och sitter redan och skriver för fullt för att hinna med dagens mål innan jag ska iväg på andra äventyr. Ska nämligen spela med en kopmis idag och en äldre man som ska hjälpa mig att rätta till stallet och byta strängar på cellon. Sedan ska jag kolla på färger inför lekrummet. Det blir nog bra. Solen skiner också för första gången på länge idag så ja. Jag tror nog att idag kommer bli en av de bättre dagarna.