Jag har nu sett hur solen går upp och sprider sitt ljus över den kalla världen utanför med musik runt omkring mig och känslor i mitt annars så kalla bröst. Det får mig att längta. Längta bort och tillbaka och åt alla håll som inte är här. Det är sådana här mornar som får mig att börja drömma de drömmar som får mig att må både bättre och sämre på samma gång. De som har en alldeles speciell magi som jag önskar var till endast för mig eller i alla fall det oss jag är osäker på men fortfarande hoppas existerar. Men något sådant vackert kan inte vara skapt för oss, inte ens ibland.
Jag drömde om
En barndomsvän igår
Som telenäten drömmer
Om svalorna i vår
Jag vaknade av bruset
Från maskiner i djup sömn
Jag vaknade så lycklig
Över att äntligen ha drömt
Hon vinkar genom ett fönster
Hennes mun är som ett sår
Så går hjärtat mitt sönder
Det har varit ett ensamt år
Jag ska aldrig ignorera dig igen
Jag ska aldrig nånsin glömma hur det känns
Mina nyårslöften
Jag filmar nu
Stora känslor stora ord
Men allt av vikt jag säger
Har jag stulit ur en bok
Jag läste nåt om kyssar
Nånting som alla vet
Men som dom aldrig lyckas fånga
I filmerna man ser
Hon vinkar genom ett fönster
Hennes mun är som ett sår
Så går hjärtat mitt sönder
Det har varit ett ensamt år
Jag ska aldrig ignorera dig igen
Jag ska aldrig ignorera kärleken
Mina nyårslöften
En barndomsvän igår
Som telenäten drömmer
Om svalorna i vår
Jag vaknade av bruset
Från maskiner i djup sömn
Jag vaknade så lycklig
Över att äntligen ha drömt
Hon vinkar genom ett fönster
Hennes mun är som ett sår
Så går hjärtat mitt sönder
Det har varit ett ensamt år
Jag ska aldrig ignorera dig igen
Jag ska aldrig nånsin glömma hur det känns
Mina nyårslöften
Jag filmar nu
Stora känslor stora ord
Men allt av vikt jag säger
Har jag stulit ur en bok
Jag läste nåt om kyssar
Nånting som alla vet
Men som dom aldrig lyckas fånga
I filmerna man ser
Hon vinkar genom ett fönster
Hennes mun är som ett sår
Så går hjärtat mitt sönder
Det har varit ett ensamt år
Jag ska aldrig ignorera dig igen
Jag ska aldrig ignorera kärleken
Mina nyårslöften
Idag fyller min syster år så jag hade tänkt ägna ett blogginlägg för att berätta för er hur fin hon är och till och med lägga till fina bilder. Sedan brände hon mitt öra med locktången så jag tror inte jag tänker göra det längre.
Annars har jag ätit tårta och gjort planer för nyår med bästa vännen som jag ibland inte är säker på är en vän längre. Det kommer bli jätte fint om det blir som vi planerat, frågan är ju bara om det just kommer gå så eller om hon kommer ställa in som vanligt. Jag hoppas hon inte gör det. Jag saknar henne och jag saknar oss. Jag tror jag skulle gå sönder på riktigt om även det här blev inställt. Det är nästan som om jag bryr mig igen efter en termin av döda känslor som egentligen varit allt för mycket vid liv.
"Jag har skrivit en bok."
Hon rynkar sin näsa. Hennes läpp rycker nästan omärkligt till i ett tecken på förakt men jag märker det och hon säger inget annat.
Hon rynkar sin näsa. Hennes läpp rycker nästan omärkligt till i ett tecken på förakt men jag märker det och hon säger inget annat.
En vecka senare pratar vi igen. Hon ringer för att säga att jag borde plugga mer, inte borde vara så dålig, sluta att misslyckas. Hon säger att det är mitt fel och att jag inte borde bli arg på henne, det är ju inte hon som gjort något. Jag förstår henne för det, men jag förstår inte varför hon måste ta upp det. Hon som alltid säger att jag inte borde vara så hård mot mig själv, att jag borde sluta känna min prestationsångest. Hon som är den som kritiserar mest av dem alla.
Och jag tänker på den där boken igen när hon säger att jag borde försöka mer, göra något bättre, vettigare. Och jag säger tyst endast för mig själv: "men jag har skrivit en bok." Men hon förstår sig fortfarande inte på drömmar.
Och jag tänker på den där boken igen när hon säger att jag borde försöka mer, göra något bättre, vettigare. Och jag säger tyst endast för mig själv: "men jag har skrivit en bok." Men hon förstår sig fortfarande inte på drömmar.
Den här veckan är veckan då jag förvandlas till en zombie. Om nu inte för att apocalypsen kommer så för bristen på sömn. Från och med ikväll kommer jag inte att sova särskilt mycket förrän på lördag, men det gör ingenting. Det kommer vara värt det.
Ikväll ska jag nämligen gå på midnattspremiären av The Hobbit: Samugs desolation med några klasskompisar. Vi ska klä ut oss och allting. Jag och ena ska vara hobbitar och ha piknick och den andra ska vara Aragorn. Sedan ska de sova hos mig och det kommer bli kul.
På torsdag blir nästa sömnlösa natt då jag har luciatåg med skolan klockan 05.30 på fredag och min hobbit vän kommer sova hos mig.
På fredagen var det tänkt att jag skulle på en luciahajk men jag vet inte om jag ska dit längre. En kompis undrade om han fick sova hos mig för han är med i den lilla kören som ska till Trondheim på lördagen då han inte hade någon annanstans och sova och har flera timmars tågresa till skolan. Jag vet inte vad jag kommer göra. Jag vill ju hjälpa min vän men jag vet samtidigt att jag inte om jag är tillräckligt osjälvisk för att bara hoppa av luciahajken som jag verkligen sett fram emot.
Oavsett hur fredagen dock slutar så kommer jag på lördagen att se på The Hobbit igen med mina kusiner vilket kommer bli hur mysigt som helst och jag längtar verkligen till det.
Ikväll ska jag nämligen gå på midnattspremiären av The Hobbit: Samugs desolation med några klasskompisar. Vi ska klä ut oss och allting. Jag och ena ska vara hobbitar och ha piknick och den andra ska vara Aragorn. Sedan ska de sova hos mig och det kommer bli kul.
På torsdag blir nästa sömnlösa natt då jag har luciatåg med skolan klockan 05.30 på fredag och min hobbit vän kommer sova hos mig.
På fredagen var det tänkt att jag skulle på en luciahajk men jag vet inte om jag ska dit längre. En kompis undrade om han fick sova hos mig för han är med i den lilla kören som ska till Trondheim på lördagen då han inte hade någon annanstans och sova och har flera timmars tågresa till skolan. Jag vet inte vad jag kommer göra. Jag vill ju hjälpa min vän men jag vet samtidigt att jag inte om jag är tillräckligt osjälvisk för att bara hoppa av luciahajken som jag verkligen sett fram emot.
Oavsett hur fredagen dock slutar så kommer jag på lördagen att se på The Hobbit igen med mina kusiner vilket kommer bli hur mysigt som helst och jag längtar verkligen till det.
Det är en lite oväntad vecka kan man nog säga som ligger framför mig. Med saker som att folkskygga och socialtokempenta jag nu mest troligt kommer ha människor jag nästan inte känner sovandes hos mig. Men jag tror det kommer bli bra. Jag får se det som Bilbo när han gav sig ut på sin oväntade resa och jag fylls ju faktiskt av en längtan. Om det bara hade varit en resa i stället för bara en vecka.
"Vad är du rädd för?" frågade hon med en röst som sällan används.
"Vem sa något av rädsla?" svarade hans med en dold sorgsenhet som inte ens han själv kunde se.
"Dina ögon när du tror att ingen ser och dina läppar som aldrig ler", var vad hennes läppar nu mjukt viskade fram i skuggan av ett litet sorgfullt leende med ett huvud på sned och en blick full av andras liv.
"Men jag ler mot dig?" svarade hans sorgsna röst och tvingade sig på ett leende. Kanske ett tack, kanske en smärta.
"Då är det väl inte just mig du är rädd för antar jag", sa hon med ett mjukt leende och om hon hade kunnat, om hon hade vågat skulle hon låtit sina fingrar stryka hans kind. "Eller så är det just det du är eftersom du aldrig slutar le mot mig även fast dina ögon blöder tårar."
"Vem sa något av rädsla?" svarade hans med en dold sorgsenhet som inte ens han själv kunde se.
"Dina ögon när du tror att ingen ser och dina läppar som aldrig ler", var vad hennes läppar nu mjukt viskade fram i skuggan av ett litet sorgfullt leende med ett huvud på sned och en blick full av andras liv.
"Men jag ler mot dig?" svarade hans sorgsna röst och tvingade sig på ett leende. Kanske ett tack, kanske en smärta.
"Då är det väl inte just mig du är rädd för antar jag", sa hon med ett mjukt leende och om hon hade kunnat, om hon hade vågat skulle hon låtit sina fingrar stryka hans kind. "Eller så är det just det du är eftersom du aldrig slutar le mot mig även fast dina ögon blöder tårar."
Jag går mellan höghusen,
letar efter spöken.
I främlingars bleka ansikten
är det som jag ser dem.
Skuggor av ett annat liv,
av allt det vi kunde bli.
Är det någon som är jag?
Eller den jag en gång var?
Jag tittar på allt jag måste göra. På mitt bokutkast som ligger framför mig och som jag inte kan vänta med att äntligen få börja jobba på riktigt med. Men jag kan inte riktigt ta mig för det. Jag känner mig sorgsen, ihålig och förbannad. Jag är rastlös. Rastlös på sättet som gör ont och vekrligen gnager i en, det är som om jag har feber i själen. Jag lyssnar på Kent och springer runt runt i huset och funderar på om jag ska sätta mig på bussen om en timme eller inte. Vad som helst bara jag kommer härifrån. Vad som helst bara jag stannar. Jag vill skrika och jag vill vara tyst. Jag vill försvinna in i mina böcker och jag vill bara uppleva verkligheten. Framförallt vill jag skriva. Men så spelas en distad låt från Hagnesta Hill - "Allt viktigt som jag säger har jag stulit från en bok" - och jag faller för min rastlöshet igen. Jag tror den kommer äta upp mig inifrån.
