Typewriters & Markers

 

Livet rusar iväg och jag hinner nog inte riktigt med. Jag försöker greppa tag i de stunder som jag når åt men jag är så trött  och orkar inte så mycket som jag skulle vilja. Scout tar mycket energi och skolan får inte så mycket som den borde. Mitt kära instrument har nästan varit bortblåst i all hast jag lever i. Usch. Nu är det helg i alla fall och kanske kan jag få lite tid för skolan och framför allt musiken. Och att sova. Jag tror jag ska läsa också. Och rita. Och dricka massor av te och försöska laga lite hål i själen. De börjar rivas upp igen men jag försöker sy ihop dem igen.

 

Men ja. Livet rusar iväg och jag hinner inte riktigt med. Men jag ska försöka få det att sakta ner lite och försöka hinna med mer och framför allt få mig att känna att jag lever.

När de frågade vem jag var svarade jag ingen. För det är allt jag någonsin varit. En obefintlig invid utan tecken på livskraft. Men livskraften har alltid funnits där inom mig. Jag var bara ingen att berätta den. Jag var en fågel instängd i buren som var jag. En fågel som längtade efter frihet men inte visste tillräckligt mycket om den för att veta vad det egentligen är. Jag var fast i mig själv och var ingen som ville eller kunde uttrycka tankar och ord. Allt bara stannade inom mitt skal för att samlas och sedan rasa över mig. Jag var den som lät mig kvävas under mig själv på den nivå som tillfogar mest skada. Och frågorna som jag alltid ställt mig har varit hur får jag ner tankar och ord på papper? Och Hur kan man visa känslor i vad man gör? Svaret de har gett har varit så självklart, men ingen har velat berätta hur. Så likt ingen har jag levt i ovisshet och i en bur, vilket jag tror att jag till viss del fortfarande gör. Men jag har lärt mig att ignorera mig själv för att kunna leva som ingen och jag tror jag kan överleva ett tag till.

Det är ork som sviker, tårar som hotar och kaos som stiger inom min vilsna själ men jag är okej ändå.

 

Vi är högt ovanför staden och de mörka husen breder ut sig i ett förvirrat, flyktigt och skräckinjagande mönster nedanför oss. Jag är rädd. Rädd för att ramla ner mot den hårda marken. Rädd för att bli sedd. Rädd för skuggorna som redan blivit för långa. Rädd för att han vid min sida ska försvinna och lämna mig själv igen. Själv som jag varit alla dessa år tidigare.
Men han lämnar mig inte. Han sätter sig ner på den hårda stenen som skiljer två delar av samma folk från varandra. Han drar med mig ner och drar mig intill sig. Håller mig säker från nyfikna oförstående blickar. Säker från farliga höjder och hårda fall. Jag borrar in mitt huvud mot hans varma kropp och skyddar mig själv från mörkret som allt fortare omsluter oss. Han vänder motvilligt upp mitt huvud och jag tvingar mig själv att öppna ögonen. Vad jag upptäcker är att hans vackra gröna ögon är mycket närmare än vad jag trodde. Jag tittar in i dem och en märklig känsla smyger sig på. Jag tvingar fram ett litet ursäktande leende och han besvarar det med ett märkligt leende med ögonen. Sedan böjer han sig fram försiktigt. Hans läppar snuddar lätt vid mina och den märkligaste men finaste känslan jag någonsin upplevt sprider sig genom min kropp. Tårarna rinner motvilligt ner för mina kinder och vittnar om den känslomässiga storm som ryter inom mig. Jag blundar och försöker ignorera dem och istället tänka på hans hand mot min kind. Hans sträva tumme som stryker bort mina tårar och hans läppar som slutligen försvinner. Jag öppnar ögonen igen och han ler mjukt mot mig, men inte med ögonen den här gången.
    ”Du vet… Vi är inte sådana som får varandra i slutet…”, viskar han och ser så plågad ut att jag inte vet vart jag ska ta vägen. ”Men om du vill ha mig ändå så kan du få mig”, viskar han ännu mjukare med en sorts uppriktighet i hans intensiva gröna ögon. Jag ler och kan inte hejda att tårarna fortsätter strila ner för mina kinder. Jag kramar honom och låter mina tårar fukta ner hans skjorta, men det gör inget. För han håller sina armar om mig och han har precis gett mig något jag aldrig vågat hoppas på.

 

Hon har drömt om honom så många nätter och hon har skrivit till honom varje dag. Hon kan inte låta bli att hoppas. Men det spelar ingen roll när han inte bryr dig om en flicka utan färg i sin dröm.

 

Sömnen flyr mig

i hjärtats hetsa rus

och när mogronen

gryr

når tröttheten

och hopplösheten

mitt tomma skal

som inte

har någon kärlek

kvar.

 

Hon var där fast ingen såg och hon hörde alla löften. Men inga var till henne och vilket hon sörjde i vad som kanske kunde varit en hemlighet. Och kasnke var det vårat svek.

På andra sidan ser jag hans öppna dörr från mitt gömställe bakom min egen. Jag ser honom där inne och hans bekymrade uttryck, men jag törs inte gå fram till honom. Jag vet inte om jag kan ta orden han tidigare yttrat på allvar även om jag hoppas att han verkligen menade dem.

Han viskar till mig. Han vet att det är riskabelt för vår mästare står framför oss och föreläser, men han gör det ändå. Bara det är fint nog men det han säger får mig att mysa av lycka. ”Jag vet att du är blyg och gärna håller dig undan, men du får faktiskt hälsa på någon gång om du vill. Vi är ju syskon eller hur?” Han log och sedan var det som om inget hade hänt. Men något hade hänt. För jag hade för första gången känt en gemenskap.

Och nu står jag i mitt eget hörn av världen långt bort från alla andra och känner mig ensam igen. Ensammare än vad jag någonsin tidigare gjort och jag tvivlar. Jag tvivlar på allt utom min ensamhet. Den är ju trots allt det enda jag någonsin varit säker på. Men så tittar han upp från sin dörr och hans blick rör sig mot min. Hans anlete slätas ut och han får en varm blick, men ändå tvivlar jag inte på att han inte vet om att jag står där. Det är inte mig han ger den varma blicken. Inte direkt. Ändå kan jag inte låta bli att undra om den kanske var ägnad åt mig i hemlighet. Och kanske vore det inte så tokigt om jag skulle tvivla på min ensamhet ändå.

Håkan Hellström – Augusti I Helvetet

De sa:

 

"Ser du där, filckan med färg under naglarna och tårar i ögonen? Hon trodde visst att hon kanske skulle kunna göra någonting bra."

 

Och jag var flickan med de förstora drömmarna och en för trång verklighet.

Those words whom

written by a sorrow

not so gladly

by precense

so beatuiful are,

but not as seldom

never seen.

Jag är som jag kanske inte nämnt tidigare med i scouterna. I går hade vi en utmanarkväll tillsammans med utmanare från andra kårer. Så igår och idag har jag fått umgås med nytt men vad som verkar vara väldigt fint folk. Vi har kollat på mysiga filmer, haft tårtbakar tävling och druckit oboy blandat med apelsinjuice. Jag har även sovit ihop knycklad med två andra i en liten soffa. Det var fint. Sedan jag kommit hem har jag letat namn till mitt projekt jag har påbörjat. Det är en fantasy men mer kan jag inte avslöja för er. Jag har lovat min bästis att hålla det hemligt, lika som hon håller sitt projekt hemligt. Jag har även tittat lite på tecknat och längtat tillbaka till mina barndomsår. Nu ska jag koka te och fortsätta lite grund arbete. Jag har ju trots allt lovat att det ska vara klart imorgon så bäst att hålla det löftet.

 

I have watched

how many nights

have drifted away.
But only one

I have in

my painful mind

when I hear

the name of

that very beautiful

star.

 

Idag är jag verkligen lycklig. Dels börjar det bli vår och dels är alla runt omkring mig så fina. Min syster är cirka finast även fast hon förklarade för mig att mina TMNT inte är sköldpaddor utan grodor och jag har jätte fina vänner. Desutom har cirkus världens finaste skor kommit till mig med posten idag och jag är bara allmänt glad.

 

Ibland får jag en känsla av hopplöshet. Att det bara är meningslöst alltihopa. Att vi fyller sekunderna vi getts med obetydliga saker och låter tiden rinna oss ur händerna. Kanske är det så det är också. Att allt är meningslöst och vårt liv bara består av de där tomma sekunderna. Fast så vet jag att det inte är, för jag har upplevt dem. Jag har upplevt de fyllda sekunderna. De som bär ögonblicksbilder av sann lycka och får en att älska kraften i att leva. Men de är långt borta nu och kanske är det bara en känsla av att tiden långsamt rinner bort från mig.

Hej. Idag är jag hemma och sjuk så har varit hemma och lyssnat på fin musik och ritat. Ni vet sådant som är bra för själen. Jag har också varit lite deppig för jag missar resan till Helags som mina klasskompisar kommer åka på imorgon som jag också skulle velat varit med om. Men men. Alla fina ögonblick är ju inte till för mig och jag kommer ju få mer tid att rita. Har börjat använda ritkol igen. Tycker om lättheten i dem och det varma ljuset de sprider i de kalla bilderna. Nu ska jag nog krypa ner under täcket och läsa den där boken jag köpte på lovet. Kanske koka en kopp te.

 

Jag ser hur de går iväg. Glada, tillsammans och utan mig. Jag står kvar bakom dem och ser deras ryggar försvinna och önskar att jag vore med dem, men jag kan inte. Så de lämnar mig bakom för att med sorg betrakta hur de går bort från mig med deras skratt klingande i luften mellan oss. Så jag ser hur de försvinner mot horrisonten och hur de med varje steg glömmer bort mig mer och mer.

Orden tröstar
i noternas trygga vagga
när raseriet börjar

och

hotar mig

till något

omänskligt.

 

Nu efter ett antal inlägg, men inget om mig själv kanske ni undrar: vem är jag? Och då inte du som läser, utan jag som nu skriver. Vem är jag egentligen? Det är den rätt bra fråga som inte ens jag kan svara på. Inte på riktigt i alla fall. Jag kan berätta att jag är en flicka som funderar på vad hon ska skriva. Jag kan berätta att jag lyssnar på First Aid Kits mjuka toner och att strofen 'that's what's going to save me' dröjer sig kvar i mitt huvud. Jag kan presentera mig också, det kan jag, men vem jag är kan jag inte svara på. Anledningen är ingen mindre än jag att jag nog inte riktigt vet det själv. Men jag kan försöka att svara och som jag sa kan jag i alla fall presentera den vilsna själ som lånar begreppet jag för den här gången. Så: vem är nu jag?

Jag är en person som önskar att jag kunde säga att jag går under många namn och har flera att fortfarande få kalla mina, men så är självklart inte fallet. Nej mitt namn är Erica. Ett namn som jag inte alltid varit nöjd med men som jag med tiden lärt mig att acceptera. Jag ska inte säga att jag aldrig gillat namnet, för det gör jag, utan det var mer för tråkigt för mitt äventyrliga barnaväsen som drömde om fantasivärldar, magiker, hoppande björnar och gröna mutanter i sköldpaddskroppar. Jag ville vara en del av mina drömmar och de hjältar de innehöll och tyckte väl helt enkelt att en av dessa inte kunde heta Erica.

Det jag som nu har snurrat nästan sexton år på denna jord och nu är äldre är kanske inte lika äventyrlig men drömmer fortfarande om att få släppa allt ansvar som nu väller in och i stället få upptäcka främmande världar. Kanske på en drake, kanske tillsammans med nya magiska vänner. Det är anledningen till att jag började läsa i sådana otroliga mängder jag gjort.  Det var nog även anledningen till att jag började skriva.

Och det är kanske det ni behöver veta om detta jag. För det är ju trots allt det som är väsentligt för den här bloggen. Det som är av värde för er att veta är nog inte detaljer och nonsens från mitt inte så spännande liv som jag inte vill tvinga på er. I stället tror jag ni är mer intresserade av att veta att jag är en lite drömsk person som hellre lyssnar på fin musik och lever i en annan värld än vår egen, allt för ofta hör att jag inte är som andra och framför allt att jag är stolt över det. Att jag älskar te, musik och allt som kan kallas konst är nog också rätt viktigt att veta. Det är ju det som formar mig till den jag är nu och kommer att bli så, jo. Det är nog viktigast. 

Mer saker om mig kommer säkert fram senare, det är ju trots allt alltid en del av mig själv med i det jag skriver om på något vis, men mer än så behöver ni nog inte veta för tillfället. Jag tror jag vill göra som med de flesta andra även här; låta bekantskapen och allt det innebär byggas på med tiden.

Så för tillfället är det här vem jag är och jag hoppas det inte känns allt för främmande längre utan mer som början på ett spännande äventyr tillsammans med mig.