Jag vänder mig sakta om mot din röst
och känner surt doften av alkohol.
En doft som förstör känslan av din tröst,
för med den blir jag något du ej tål.
Vid första droppen är det nästan som
något inom dig börjar förstöras.
Som om din godhet så enkelt slår om.
Vad du blir får av min hand ej röras.
Och varje gång som jag ser det hända
går något inom mig också sönder.
Som det är min kropp du låter skända
när du i dig giftet muntert tömmer.
    Och nästa gång jag ditt ansikte ser
    vet jag inte om jag kan älska dig mer.
Jag lägger mig i stillsamheten ner
och låter mina ögonlock slutas.
För min själ orkar ej nu längre mer,
jag kan inte mer låta den mutas.
Så jag önskar nu att jag får sova
tills tiden själv en dag plötsligt tar slut
och att  en dag få höra dig lova
att du till fullo stöder mitt beslut.
Men trots att sömnen är dit jag vill gå
så blöder nu mina ögon tårar
för drömmarna jag aldrig mer ska nå.
Det är inte bara mig jag sårar
    när mina tankar tillslut har unknat
    och jag i tårfloden nu har drunknat.