Typewriters & Markers

Det händer inte så mycket i mitt liv nu och samtidigt händer det så himla mycket. Men jag läser mest, jag måste ju. Men det är så många känslostormar inom mig just nu och det konstigaste är att det nog inte är tack vara människor i mitt verkliga liv utan karaktärer. Samtidigt är det väl som det borde då, jag har ju trots allt alltid gömt mig bakom böcker och berättelser som många lever men ingen levt. Jag lyssnar mycket på musik också och det underlättar så sjukt mycket. Musiken säger verkligen allt det där jag inte kan förklara men som är så himla sant och jag vet att det är kliché men att det ändå tycks vara sant. Det är förundransvärt.

Idag var första dagen på skolan efter lovet och det var både underbart och skrämmande. Jag har längtat efter det. Längtat efter att få träffa alla fina människor igen och bli distraherad från mig själv. Men det var skrämmande att se allt nu igen efter några veckors tid spenderad i böckerna. Jag ser så tydligt vilka fantastiska människor det finns, hur bra de är på allt och hur jag aldrig kan mäta sig med dem. Jag märker också tydligare än någonsin att jag är så mycket mindre även fast jag i teorin bara blir större. Jag kan inte räkna mig själv som intelligent längre, om jag nu gjorde det någon gång och de andra kan definitivt inte göra det. Jag syns inte längre heller och allt skrämmer mig så mycket. Jag håller på att förtvina till ingenting. Och mina vänner är jag så osäkra på. Jag har inte lyckats skaffa några riktigt bra vänner i den nya klassen och de jag haft så länge annars börjar försvinna bort från mig. Men det som skrämmer mig mest är att jag nog inte riktigt bryr mig längre, inte på samma sätt i alla fall. Om bara min intelligens skulle komma tillbaka så skulle nog allting vara rätt okej.

 

Jag var i Stockholm för några dagar, men det märkte du nog inte? Jag köpte böcker där. Fina böcker. Böcker jag tänkte på dig när jag köpte, men du bryr dig nog inte? Jag skickar sms efter sms, inbjudan efter inbjudan, men du ser dem nog inte? Eller så bryr du dig bara inte tillräckligt för att ens säga nej. Säga att du inte heller orkar längre. I stället förnekar du det de få gånger vi ses, de få gånger vi ens pratar. Men vi vet nog båda två att det är så. Och jag dör sakta inifrån tack vare det. Det påminner mig om varför jag tycker så mycket om böcker, varför jag föredrar fiktion före verklighet. Böckerna är det enda som kan rädda min döende själ, men den har fortfarande feberfrossa och tror inte den orkar bära mig längre. Snart kommer det inte finnas ens minsta spår kvar av den jag var inom mig. Det kommer vara borta och jag vet inte vad som är bäst egentligen. Men en sak är jag säker på: Om jag var kungen i vår alldeles egna sagovärld, då kommer du snart att vara fri igen.

 

 

 

Jag är nu hemma igen och kan glatt berätta att mina planer nästan helt föll som de skulle för ikväll. Faktum var att de föll sig så bra att jag blev kvar på festen längre än planerat. Pappa glömde nämligen bort mig när han åkte för taxin kom och han hittade mig inte. Jag syntes inte tillräckligt mycket helt enkelt och det blev lite fel. Men jag är hemma och jag är inte arg. Inte på honom i alla fall. Möjligtvis lite på mig som fortfarande inte kan lysa starkt nog eller stå ut tillräckligt mycket även fast jag aldrig har lyckats smälta in i mängden. Inte förrän nu då jag plötsligt aldrig syns och ingen längre ser någonting.

Idag fyller min syster år så jag hade tänkt ägna ett blogginlägg för att berätta för er hur fin hon är och till och med lägga till fina bilder. Sedan brände hon mitt öra med locktången så jag tror inte jag tänker göra det längre.

 

Annars har jag ätit tårta och gjort planer för nyår med bästa vännen som jag ibland inte är säker på är en vän längre. Det kommer bli jätte fint om det blir som vi planerat, frågan är ju bara om det just kommer gå så eller om hon kommer ställa in som vanligt. Jag hoppas hon inte gör det. Jag saknar henne och jag saknar oss. Jag tror jag skulle gå sönder på riktigt om även det här blev inställt. Det är nästan som om jag bryr mig igen efter en termin av döda känslor som egentligen varit allt för mycket vid liv.

Den här veckan är veckan då jag förvandlas till en zombie. Om nu inte för att apocalypsen kommer så för bristen på sömn. Från och med ikväll kommer jag inte att sova särskilt mycket förrän på lördag, men det gör ingenting. Det kommer vara värt det.
Ikväll ska jag nämligen gå på midnattspremiären av The Hobbit: Samugs desolation med några klasskompisar. Vi ska klä ut oss och allting. Jag och ena ska vara hobbitar och ha piknick och den andra ska vara Aragorn. Sedan ska de sova hos mig och det kommer bli kul.
På torsdag blir nästa sömnlösa natt då jag har luciatåg med skolan klockan 05.30 på fredag och min hobbit vän kommer sova hos mig.
På fredagen var det tänkt att jag skulle på en luciahajk men jag vet inte om jag ska dit längre. En kompis undrade om han fick sova hos mig för han är med i den lilla kören som ska till Trondheim på lördagen då han inte hade någon annanstans och sova och har flera timmars tågresa till skolan. Jag vet inte vad jag kommer göra. Jag vill ju hjälpa min vän men jag vet samtidigt att jag inte om jag är tillräckligt osjälvisk för att bara hoppa av luciahajken som jag verkligen sett fram emot.
Oavsett hur fredagen dock slutar så kommer jag på lördagen att se på The Hobbit igen med mina kusiner vilket kommer bli hur mysigt som helst och jag längtar verkligen till det.

Det är en lite oväntad vecka kan man nog säga som ligger framför mig. Med saker som att folkskygga och socialtokempenta jag nu mest troligt kommer ha människor jag nästan inte känner sovandes hos mig. Men jag tror det kommer bli bra. Jag får se det som Bilbo när han gav sig ut på sin oväntade resa och jag fylls ju faktiskt av en längtan. Om det bara hade varit en resa i stället för bara en vecka.

 

Jag sitter ensam på skolan och ser hur människor går förbi mig i korridoren. I mina öron spelas Kent men de blandas med toner från pianot i elevcafét. Jag vet inte vem det är som spelar men det låter vacker även om tonerna döljs utav Kent. Kanske är det därför det är vackert, för att de är sorgliga och gömda och jag inte riktigt vet vad de har för historia att berätta. Men det får mig att känna mig ensam. Jag är nog inte det egentligen och jag vet att det bara är en känsla, men jag kan inte låta bli att känna den. Jag ser hur de andra i klassen redan skaffat nya bästa vänner och håller sig till sina grupper. Jag är nog en av de som fortfarande inte har riktigt hittat min grupp, som fortfarande inte känner sig hemma någonstans. Jag känner mig så otillräcklig. Men samtidigt vet jag att det kommer tre år till som jag kommer lära känna dem under. Det kommer inte vara så här hela tiden. Jag kommer inte alltid vara vilsen. Eller? Nej, för det är trots allt bara början.

Jag sitter på mitt rum med kent som spelas så högt det går ur högtalarna. Jag skriver och det känns inte tvingat eller dåligt utan det känns helt okej även fast det känns som jag måste. Jag har bara så mycket jag vill få ur mig och jag har nog inte riktigt vågat skriva. I stället har jag börjat läsa böckerna jag beställde och lånat fler. Oavsett hur mycket jag läser blir bokhögen bara större och större men det är det som är så fint. Att oavsett hur mycket jag läser behöver jag inte vara rädd för att det ska ta slut för det finns fortfarande så mycket kvar att ta del av, så mycket som jag läntar att få läsa och upptäcka. Det tar andan ur mig att tänka på det men inte på det där skräckframkallande och ångestfulla sättet jag är van vid och det känns så fint. Det där med att orden kan ta slut av helt andra anledningar, men jag ska återgå till mitt skrivande nu innan mina ord tar slut för idag.

 

Det händer så mycket runt omkring mig men jag står still och stampar på samma ställe. Jag är så sjukt stressad och känner mig misslyckad allt för ofta igen och jag är orolig att jag är på väg att bli dålig igen. Jag var till och med tvungen att skriva om en svenskauppsats. Jag har aldrig fått något annat än A i svenska tidigare, kanske något B. Jag har i alla fall börjat tagit tag i en del av det som gör at jag blir stressad och mår dåligt över. Jag pratade bland annat med bästa vän idag och det känns mycket bättre nu. Det kommer bli bra igen, jag känner det på mig.

I övrigt är det bra tror jag, kanske mer än bra egentligen men min stress neutraliserar tror jag. Mina klasskompisar är så oerhört fina och jag vet inte hur jag ska klara att gå i samma klass som dem i tre år utan att brista av självförakt och kritik i ett försök att leva upp till dem, men hittills blir jag bara glad av dem och längtar till att få gå till skolan för att träffa dem. Det är en ny känsla men jag gillar den. Den påminner mig om hur det var innan sista tiden på högstadiet.

I skolan har vi haft en ensembleturné nu i veckan och det var mysigt och gick väldigt bra med tanke på att våra sångerskor var sjuka. Jag tror inte jag gjorde jätte dåligt ifrån mig även om det inte kändes helt bra, det är ju så mycket och många att leva upp till. Jag har i alla fall spelat cello i en buss nu och det är ju alltid något.

Jag har även äntligen fått mina böcker jag beställde och kan äntligen läsa fortsättningarna i mina favoritserier som jag verkligen längtat efter. Över ett år på en av dem. Det känns fint men jag har inte hunnit läsa så mycket än, det är synd men det är på grund av bra anledningar så det gör inte jätte mycket.

Dock är nog den allra största förändringen att jag nu bor ensam i min kusins lägenhet. Jag vet inte vad jag tycker om det egentligen. Det är skönt att få vara ifred, äta vad man vill och klara sig själv men samtidigt blir det väldigt ensamt och jag har börjat tänka ännu mer än vad jag gjorde innan, vilket nog inte är jätte bra. Men jag tror det är på väg att bli bättre. Det är i alla fall vad jag vill, hoppas och jobbar för. Att hädanefter ska jag vara bra.

 

Att srkiva tar öfr mycket energi. Att forma orden och sedan låta dem flyta fram mellan mina fingrar och översvämma tomma, blanka ytor är så mycket mer än vad jag räcker till för. All energi går åt till gymnasiet. Att försöka hinna med de läxor vi egnetligen inte får utan som bara är lektions arbete som jag sackat efter i, att försöka stanna på samma musikaliska nivå som de andra i klassen. Den tiden jag har kvar som inte går åt till bussresor går åt till att försöka hinna med de människor jag vill ha kvar från mitt gamla liv, men mest åt att sova och äta och plugga. Men den mesta tiden spenderar jag att försöka hålla huvudet ovanför ytan, att inte drunkna under alla färgsprakande människor och det nya livet som ligger framför mig. Jag har inte ritat på flera veckor, inte mer än det klass som blir när lektionerna blir för tråkiga. Och skriva har helt enkelt inte blivit av, Jag är så ledsen för det även om jag egentligen nog är väldigt glad.

Med dåliga omskrivna Håkan citat och en hetsig vardag och ett liv jag inte hinner med är jag tillbaka. Tillbaka från läger, tillbaka i irritation och stress och totalt lugn och äntligen klar med målningen. Jag har en del nytt med mig. Jag har två veckors läger att prata om, nya vänner, festival upplevelser, spelningar och målningar. Trots det är inget av dem kring mitt medvetande. Det är något annat som faller

faller

faller

faller

hårt på mitt medvetande. Jag börjar gymnasiet imorgon.

Faller

faller

faller

Jag föll igen vid tanken som är så absurt skräckinjagande och välkomnande på samma gång. Jag är nojig också. Nojig över att jag kommer göra bort mig, att jag inte blivit mer utåtriktad över sommaren trots att jag försökt, nojig över att jag inte kommer kunna spela så bra som de andra. Jag är till och med nojig över vilka kläder jag ska ha. Jag antar att jag borde sova. Att det känns bättre imorgon om jag bara sover.

 

Jag kan ju i alla fall slänga in en dålig bild på väggen.

 

 

Ett litet hål att andas i. Ett litet hål att fylla detta inlägg med. Jag har egetnligen inte tid eller ork just nu, måste packa inför lägret som jag ska på imorgon innan jag blir borta i två veckor, men det här vill jag verkligen berätta.

Jag var ju på yran i lördags och efter en del kaos på förmiddagen med jobb och borttappade plånböcker lyckades jag äntligen ta mi iväg med syster och bästa vän. Vi tre gick runt lite bland knallarna, skaffade band till yran och sen såg vi känn ingen sorg. Det blev ingen allsång men hela sallongen grät tillsammans flera gånger och det var fint det med. Sedan mötte vi upp med mina två andra bästa vänner och åt och så innan vi snodde en affisch och kom in på området. Sedan var kvällen helt magisk. Vi såg First Aid Kit som var så fina och underbara på stora torget från första parket. Sedan tittade vi in på Oskar Linnros innan vi bestämde oss för att åka karuseller fram till Johnossi och Amanda Jenssen skulle spelas. Tyvärr kunde vi inte se båda så vi splittrade upp oss. Jag och syster gick på Amanda och lyckades få fantastiska platser i det smockfulla tältet och hon var helt otrolig. Är fortfarande helt överväldigad. Sedan blev det presiddenttalet på ett smockfullt torg med Jämtlandsflaggor och fyrverkirier i halvmörkret och "Jamtland. Jamtland, jamt o ständut" och Jämtlandssången. Det var häftigt. Och avslutningsvis blev det Alice Cooper innan vi åkte hem till mig för nattvika och sömn. Vi kom inte hem förrän runt tre.
Igår var också en fin dag. Vädret var fantastiskt och när vi vaknade bakade vi scones och kokade te och hade picknik frukost ute på gräsmattan i solen. Vi tog med oss gitarren ut och spelade lite och sedan låg vi där och åt glass och läste större delen av dagen. Det var fint. Jag skulle vilja spendera fler dagar på det viset men nu blir det ju Norge och sedan förberedelser inför gymnasiet. Men det blir nog bra. Jag är peppad. Tänker bara i noter, har Håkan som våldgästar min hjärna allt för ofta och jag håller på att lära mig gitarr på riktigt nu. Så det blir nog bra även om vi kanske inte ses på ett tag nu.

Den meningen passar väldigt bra in på mitt liv just nu. Dels för att tiden går väldigt fort och det är sommar men även väldigt bokstavligt. Vi har sådant sommarväder när man måste ha vinterjacka, mössa och vantar när man cyklar till jobbet på morgonen. Det är lite sorgligt men jag tycker om det också. Då behöver jag inte få dåligt samvete för att jag håller mig inne när jag inte jobbar även fast jag hade varit tvungen att göra det även om det vore fint väder. Jag måste om jag ska hinna göra klart väggen innan jag åker på läger om mindre än två veckor. Så allt jag gör är att jobba, måla och försöka hinna skriva någar ord. Det går inte så bra. Jag hann dock se Känn ingen sorg med syster och en väldigt fin vän i fredags och det var otroligt mysigt och fint. Ska förhoppningsvis se den på lördag igen innan jag ska på yran och se First Aid Kit. Det kommer också bli fint hur det än blir men jag vill helst se den igen. Vill lyckas starta allsång eftersom det nästan gick i fredags innan syster lyckades få tyst på mig. Det skulle varit så fint.
Egentligen har jag så mycket mer att berätta, flera inlägg som jag har tänkt ut i huvudet men inte hunnit skriva, men jag tror de får förbli där. Som det där kortet som aldrig skickades.

Trött trött trött. Måsten måsten måsten. Men jag är lycklig även fast jag inte hinner med sömn. Det är fina saker. Skriva, måla, jobba, måla, skriva, spela, och sedan om jag hinner: sova. Det är i princip vad min dag består av. Utom igår. Då köpte jag två böcker och en tekopp. Det brukar inte ha till vardagen att göra även om det är väldigt fint. Min tekopp är blåmönstrig och rymmer nästan en liter och ena boken var om Spiderman och den andra om skriving. De är väldigt fina och särskilt den av Spiderman. Den har så många fina bilder och jag har jätte mycket bra referensmaterial till nu när jag håller på att måla in kusins lekrum. Jag har kommit så pass långt att jag målar Spidey nu. Det blev inte jätte bra och jag måste måla om och skugga med gult i stället för vitt i det röda, men det är kul. Jag vet inte om ni är intresserade av att se hur det ser ut (det är ju långt ifrån klart och ser inte jätte bra ut) men jag har inte så mycket annat att skriva om så jag tror jag visar er det ändå.

 

Jag skriver just nu. Jag tror det går ganska bra. Hopplösheten som hängt över mitt skrivblock de senaste dagarna känns som bortblåst. Jag tror min vän bidrog med det. Hon var här tills för någon timme sedan och hon läste igenom allt jag hittills skrivit och hon gav mig hopp om att det inte var så farligt ändå. Så jag srkiver nu, och jag tror jag srkiver lite för henne. För att hon frågade vad som skulle hända och jag svarade att jag inte visste. Så jag måste skriva för att få reda på det så att jag ska kunna berätta för henne. Hon förtjänar det. Hon är en väldigt fin människa och jag är väldigt glad över att hon finns i mitt liv.
Jag lyssnar på musik också, det gör jag nästan alltid när jag skriver. Ikväll är det piano musik insiprerad av Robin Hood. Det är fint. En tekopp står placerad brevid mig snart också och jag ska nog skriva länge inatt. Det är en sådan natt idag. En sådan natt då orden vill berättas och man måste låta dem göra det för att inte förstöras.
Så jag ska skriva nu och jag tror det kommer vara skrivet för dig.

Jag har tänkt på en sak. En sak som jag verkligen ofta tänker på, och det är hur fort tiden går. Som expempel är det redan flera dagar sedan jag skrev. Ett annat är att jag vaknade runt sju, blundade och klockan var tio. Satte mig och skrev och vips var klockan ett och jag åkte till min kusin för att skissa väggen. Sedan var det plötsligt middag när jag precis börjat och sedan när jag målat några minuter skulle jag hem och nu har jag satte mig för att skriva igen. Det var nyss känns det som, att jag kom hem, men det är inte det. Jag var hemma halv elva. Nu är klockan närmare ett. Jag förstår inte. Varför? Och varför är det de fina dagarna som ska försvinna? Det är nog inte meningen att man ska förstå. Jag tror inte det. I alla fall.

Jag har skrivit. Det har jag gjort. Och jag har börjat skissa upp väggen i lekrummet nu. De säger att det blir bra men jag vet inte. Är så svårt att måla det där man inte är van och ändå har jag inte börjat med färgen än. Men det är roligt så jag intalar mig själv att det inte gör något. Min kusin är ju helt lyrisk över den och det är ju det viktigaste.

 

Jag har också bestämt mig för att lära mig spela fiol sedan sist vi sågs. Det är väl ett av mina mindre populära beslut.

Så som ni förstår har jag fullt upp nu. Även fast det är sommar och jag vilar. Lite lustigt hur det blir. Men jag tycker om det. Är det så här vila är så kan jag nog vila för evigt.

Det har börjat nu. Nano. Det som ska få mig motiverad och hjälpa mig att skriva min berättelse nu i Juli. Jag ser framemot det och sitter redan och skriver för fullt för att hinna med dagens mål innan jag ska iväg på andra äventyr. Ska nämligen spela med en kopmis idag och en äldre man som ska hjälpa mig att rätta till stallet och byta strängar på cellon. Sedan ska jag kolla på färger inför lekrummet. Det blir nog bra. Solen skiner också för första gången på länge idag så ja. Jag tror nog att idag kommer bli en av de bättre dagarna.

 

 

Nästan i alla fall. Ska nämligen få gå lös med färg på en av väggarna i min kusins lekrum nu i veckan. Det kommer bli kul men jag vet inte riktigt vad jag ska måla. Spiderman är självklar då både han och jag är ett fan men sedan tar det stopp. Håller på att skissa lite men det går inte så jätte bra så tänkte därför be om er hjälp så har ni några förslag på vad man kan måla på väggen till en treåring som älskar motorer och superhjältar så säg gärna till!