Typewriters & Markers

 

Jag sitter ensam på skolan och ser hur människor går förbi mig i korridoren. I mina öron spelas Kent men de blandas med toner från pianot i elevcafét. Jag vet inte vem det är som spelar men det låter vacker även om tonerna döljs utav Kent. Kanske är det därför det är vackert, för att de är sorgliga och gömda och jag inte riktigt vet vad de har för historia att berätta. Men det får mig att känna mig ensam. Jag är nog inte det egentligen och jag vet att det bara är en känsla, men jag kan inte låta bli att känna den. Jag ser hur de andra i klassen redan skaffat nya bästa vänner och håller sig till sina grupper. Jag är nog en av de som fortfarande inte har riktigt hittat min grupp, som fortfarande inte känner sig hemma någonstans. Jag känner mig så otillräcklig. Men samtidigt vet jag att det kommer tre år till som jag kommer lära känna dem under. Det kommer inte vara så här hela tiden. Jag kommer inte alltid vara vilsen. Eller? Nej, för det är trots allt bara början.

Jag sitter på mitt rum med kent som spelas så högt det går ur högtalarna. Jag skriver och det känns inte tvingat eller dåligt utan det känns helt okej även fast det känns som jag måste. Jag har bara så mycket jag vill få ur mig och jag har nog inte riktigt vågat skriva. I stället har jag börjat läsa böckerna jag beställde och lånat fler. Oavsett hur mycket jag läser blir bokhögen bara större och större men det är det som är så fint. Att oavsett hur mycket jag läser behöver jag inte vara rädd för att det ska ta slut för det finns fortfarande så mycket kvar att ta del av, så mycket som jag läntar att få läsa och upptäcka. Det tar andan ur mig att tänka på det men inte på det där skräckframkallande och ångestfulla sättet jag är van vid och det känns så fint. Det där med att orden kan ta slut av helt andra anledningar, men jag ska återgå till mitt skrivande nu innan mina ord tar slut för idag.

 

Det händer så mycket runt omkring mig men jag står still och stampar på samma ställe. Jag är så sjukt stressad och känner mig misslyckad allt för ofta igen och jag är orolig att jag är på väg att bli dålig igen. Jag var till och med tvungen att skriva om en svenskauppsats. Jag har aldrig fått något annat än A i svenska tidigare, kanske något B. Jag har i alla fall börjat tagit tag i en del av det som gör at jag blir stressad och mår dåligt över. Jag pratade bland annat med bästa vän idag och det känns mycket bättre nu. Det kommer bli bra igen, jag känner det på mig.

I övrigt är det bra tror jag, kanske mer än bra egentligen men min stress neutraliserar tror jag. Mina klasskompisar är så oerhört fina och jag vet inte hur jag ska klara att gå i samma klass som dem i tre år utan att brista av självförakt och kritik i ett försök att leva upp till dem, men hittills blir jag bara glad av dem och längtar till att få gå till skolan för att träffa dem. Det är en ny känsla men jag gillar den. Den påminner mig om hur det var innan sista tiden på högstadiet.

I skolan har vi haft en ensembleturné nu i veckan och det var mysigt och gick väldigt bra med tanke på att våra sångerskor var sjuka. Jag tror inte jag gjorde jätte dåligt ifrån mig även om det inte kändes helt bra, det är ju så mycket och många att leva upp till. Jag har i alla fall spelat cello i en buss nu och det är ju alltid något.

Jag har även äntligen fått mina böcker jag beställde och kan äntligen läsa fortsättningarna i mina favoritserier som jag verkligen längtat efter. Över ett år på en av dem. Det känns fint men jag har inte hunnit läsa så mycket än, det är synd men det är på grund av bra anledningar så det gör inte jätte mycket.

Dock är nog den allra största förändringen att jag nu bor ensam i min kusins lägenhet. Jag vet inte vad jag tycker om det egentligen. Det är skönt att få vara ifred, äta vad man vill och klara sig själv men samtidigt blir det väldigt ensamt och jag har börjat tänka ännu mer än vad jag gjorde innan, vilket nog inte är jätte bra. Men jag tror det är på väg att bli bättre. Det är i alla fall vad jag vill, hoppas och jobbar för. Att hädanefter ska jag vara bra.