Att srkiva tar öfr mycket energi. Att forma orden och sedan låta dem flyta fram mellan mina fingrar och översvämma tomma, blanka ytor är så mycket mer än vad jag räcker till för. All energi går åt till gymnasiet. Att försöka hinna med de läxor vi egnetligen inte får utan som bara är lektions arbete som jag sackat efter i, att försöka stanna på samma musikaliska nivå som de andra i klassen. Den tiden jag har kvar som inte går åt till bussresor går åt till att försöka hinna med de människor jag vill ha kvar från mitt gamla liv, men mest åt att sova och äta och plugga. Men den mesta tiden spenderar jag att försöka hålla huvudet ovanför ytan, att inte drunkna under alla färgsprakande människor och det nya livet som ligger framför mig. Jag har inte ritat på flera veckor, inte mer än det klass som blir när lektionerna blir för tråkiga. Och skriva har helt enkelt inte blivit av, Jag är så ledsen för det även om jag egentligen nog är väldigt glad.
Hon bär huvudet högt
över monstrens hungriga ryt.
Blicken stadig och rak
över de dimmiga landskap den behärskar.
Hennes läppar de ler
för något hennes ögon inte ser.
