Typewriters & Markers

Vi är högt ovanför staden och de mörka husen breder ut sig i ett förvirrat, flyktigt och skräckinjagande mönster nedanför oss. Jag är rädd. Rädd för att ramla ner mot den hårda marken. Rädd för att bli sedd. Rädd för skuggorna som redan blivit för långa. Rädd för att han vid min sida ska försvinna och lämna mig själv igen. Själv som jag varit alla dessa år tidigare.
Men han lämnar mig inte. Han sätter sig ner på den hårda stenen som skiljer två delar av samma folk från varandra. Han drar med mig ner och drar mig intill sig. Håller mig säker från nyfikna oförstående blickar. Säker från farliga höjder och hårda fall. Jag borrar in mitt huvud mot hans varma kropp och skyddar mig själv från mörkret som allt fortare omsluter oss. Han vänder motvilligt upp mitt huvud och jag tvingar mig själv att öppna ögonen. Vad jag upptäcker är att hans vackra gröna ögon är mycket närmare än vad jag trodde. Jag tittar in i dem och en märklig känsla smyger sig på. Jag tvingar fram ett litet ursäktande leende och han besvarar det med ett märkligt leende med ögonen. Sedan böjer han sig fram försiktigt. Hans läppar snuddar lätt vid mina och den märkligaste men finaste känslan jag någonsin upplevt sprider sig genom min kropp. Tårarna rinner motvilligt ner för mina kinder och vittnar om den känslomässiga storm som ryter inom mig. Jag blundar och försöker ignorera dem och istället tänka på hans hand mot min kind. Hans sträva tumme som stryker bort mina tårar och hans läppar som slutligen försvinner. Jag öppnar ögonen igen och han ler mjukt mot mig, men inte med ögonen den här gången.
    ”Du vet… Vi är inte sådana som får varandra i slutet…”, viskar han och ser så plågad ut att jag inte vet vart jag ska ta vägen. ”Men om du vill ha mig ändå så kan du få mig”, viskar han ännu mjukare med en sorts uppriktighet i hans intensiva gröna ögon. Jag ler och kan inte hejda att tårarna fortsätter strila ner för mina kinder. Jag kramar honom och låter mina tårar fukta ner hans skjorta, men det gör inget. För han håller sina armar om mig och han har precis gett mig något jag aldrig vågat hoppas på.