Rädsla
0kommentarer
"Vad är du rädd för?" frågade hon med en röst som sällan används.
"Vem sa något av rädsla?" svarade hans med en dold sorgsenhet som inte ens han själv kunde se.
"Dina ögon när du tror att ingen ser och dina läppar som aldrig ler", var vad hennes läppar nu mjukt viskade fram i skuggan av ett litet sorgfullt leende med ett huvud på sned och en blick full av andras liv.
"Men jag ler mot dig?" svarade hans sorgsna röst och tvingade sig på ett leende. Kanske ett tack, kanske en smärta.
"Då är det väl inte just mig du är rädd för antar jag", sa hon med ett mjukt leende och om hon hade kunnat, om hon hade vågat skulle hon låtit sina fingrar stryka hans kind. "Eller så är det just det du är eftersom du aldrig slutar le mot mig även fast dina ögon blöder tårar."
"Vem sa något av rädsla?" svarade hans med en dold sorgsenhet som inte ens han själv kunde se.
"Dina ögon när du tror att ingen ser och dina läppar som aldrig ler", var vad hennes läppar nu mjukt viskade fram i skuggan av ett litet sorgfullt leende med ett huvud på sned och en blick full av andras liv.
"Men jag ler mot dig?" svarade hans sorgsna röst och tvingade sig på ett leende. Kanske ett tack, kanske en smärta.
"Då är det väl inte just mig du är rädd för antar jag", sa hon med ett mjukt leende och om hon hade kunnat, om hon hade vågat skulle hon låtit sina fingrar stryka hans kind. "Eller så är det just det du är eftersom du aldrig slutar le mot mig även fast dina ögon blöder tårar."
Kommentera