Typewriters & Markers

Jag vet inte vad jag ska göra och jag har panik. Det är så lite som är kvar men ändå är inte det största avklarat. Jag tror jag dör snart.  Om jag inte redan är död, jag känner mig död. 

På fredag finns risken att jag tar emot kulturstipendiet. Det är meningen att jag ska spela något fint på min cello men allt jag känner nu är att det inte går. Jag har ingen aning om vad jag ska spela. Jag är inte alls lika duktig som de som fått det innan. De som har kunnat improvisera fina melodier på pianot  jag kan inte ens spela fint som det låter nu  eller så har de spelat coolt på sin gitarr och sjungt så otroligt vackert och jag vet verkligen inte vad jag ska göra för att leva upp till detta. Jag kan verkligen inte bestämma mig för vad jag ska spela. Ska jag spela något sorgligt som låter fint, eller ska jag ta en chans och öva in något glatt på de två dagarna som är kvar? Ska jag spela helt själv eller ska jag be någon kompa? Med sång eller aukustiskt? Jag vet inte jag vet inte jag vet inte.  Dessutom vill de nog inte höra mig med tanke på hur de beter sig mot mig på musiklektionerna.  Jag har sådan ångest över detta  och musiklektionerna i övrigt  att jag till och med önskar att min rival får stipendiet i stället så att jag ska slippa spela det där dumma solot som skapar så mycket ångest fast jag skulle inte slippa klassens framträdande där alla ger mig sårande blickar och sänker basen jag spelar på så pass att den inte hörs.  Jag vet att det är jätte dumt, för det kommer ju vara över på bara några minuter men det gör så ont i hjärtat att veta att man inte kommer kunna leva upp till stipendiet om jag väl får det  och att de inte vill att jag ska spela.  Och jag vet att det är dumt att reagera som jag gör men hur ska jag kunna låta bli när det är något som betyder så otroligt mycket för mig och som går så otroligt fel?  Och hur ska jag kunna låta bli när det de inte ser är hur otroligt deras blinda ord skadar mig.