Spökena
0kommentarer
"Jag ser dem vet du", viskade jag med en röst så kvävd att den knappt hördes.
"Va?" Förvirrat, klart och fritt. Dina ord var alltid så olika mina.
"Jag ser dem. Du vet, spökena. Jag ser dem när jag blundar." De var fortfarande kvävda men syre började tillslut tillföras i mina ord.
"Jaha." Så klart. Så förstående.
"De viskar till mig." Ännu en viskning. Återigen kvävd. Syret verkade inte finnas till för mina ord. Men så en harkling och "de viskar hemska, fasansfulla saker till mig."
"Jag ser dem. Du vet, spökena. Jag ser dem när jag blundar." De var fortfarande kvävda men syre började tillslut tillföras i mina ord.
"Jaha." Så klart. Så förstående.
"De viskar till mig." Ännu en viskning. Återigen kvävd. Syret verkade inte finnas till för mina ord. Men så en harkling och "de viskar hemska, fasansfulla saker till mig."
En blick.
"Vad viskar de?" En viskning så mjuk, så försiktig.
Jag suckade. Djupt, plågat. Det var så svårt. Men tillslut. Jag mötte din blick.
"Jag tror de viskar om vår död."
Jag suckade. Djupt, plågat. Det var så svårt. Men tillslut. Jag mötte din blick.
"Jag tror de viskar om vår död."
Och det var då du log och sa de där orden. Du sa: "Det har vi alltid varit. Det är därför vi lever nu."
Kommentera