Typewriters & Markers

Jag vet inte hur jag ska förklara. Vid vissa tillfällen är det så svårt att få fram de rätta orden och det man måste berätta är instängd och fängslat i ens eget medvetande. Samtidigt vet man att man verkligen måste berätta det och på något vis måste man befria orden från sitt fängelse. Det kanske inte spelar någon roll hur egentligen, huvudsaken är att de blir fri för världen.
   Ett av dessa tillfällen pågår just nu. När jag ser hur ni bråkar framför mig. När jag ser hur ni slår varandra i en vild brottning och sedan spricker upp i leenden. När jag ser det vill jag inget hellre än att kunna dela med mig av de känslor som väller upp inom mig, men jag finner inga ord. Det finns inga ord som kan beskriva den tillgivenhet och kärleken jag känner inför er. Så det enda som kan vara till min hjälp att uttrycka mina känslor är skrattet som klingar till från min strupe.
   När ni sedan tilltrasslade med varandra försöker resa sig upp för att stunden efter falla ner i en hög på golvet är det hjärtliga skrattet där till min hjälp igen, och plötsligt tycks orden hitta sin väg.
   ”Knäppgökar!” utbrister jag och ler mitt varmaste leende mot er. Ni tittar förvirrat upp men ni ler tillbaka. Ordet var inte mycket, inte kärleksfull, men det hjälpte. Det var vad som behövdes för att frigöra känslorna och sedan sammansätta dem till ett enda ord, och det räckte. För ibland behövs det inte så mycket för att få någon att förstå hur mycket de betyder för en.