Typewriters & Markers

Todo
som vars namn jag finner från första början så märkligt, men sedan inser jag att det kanske inte är så märkligt ändå. Allt är vad det betyder och kanske passar det ändå på pojken som står framför mig. För kanske är det så att denna pojke är just allt.
Todo
som är lika märklig som namnet han bär. Pojken vars år på jorden är för få för de han har överlevt, för många för vad han säger att han förtjänar. Pojken som levt fler liv än vad hans år har erbjudit och som vacklat mellan pojke och man under så lång tid och så många gånger att verken han eller någon kan avgöra hur långt gånget det är.
Todo
som står framför mig helt främmande men så välbekant. Han är inte pojken jag nästan kände en gång längre. Han är inte den som försvann för att aldrig se mig igen. Han är Todo, ynglingen som kom tillbaka efter alla dessa år han lånat för att se mig igen. För att se flickan som hoppades på honom en gång. För att se flickan som nästan älskade honom.
Todo
som nu smeker min kind med en hand som är sträv av erfarenheter, mjuk av livet, slät av hans stormiga upplevelser.
Todo
som nu är en man tillbaka efter hans livsäventyr och som kysser mig för andra gången i sitt liv. Mannen vars läppar inte har mött andras på allt för många år och nu är hungriga och väcker en törst djupt inom mig.
Todo
som jag säger att jag är ledsen till, som jag säger att jag älskar, som jag måste lämna. Som jag säger aldrig ska glömma min törst.
Todo
som sorgset tittar efter mig när jag vandrar ut ur hans liv och som undrar hur allt kunde bli så fel.