Typewriters & Markers

Jag sitter på mitt rum med kent som spelas så högt det går ur högtalarna. Jag skriver och det känns inte tvingat eller dåligt utan det känns helt okej även fast det känns som jag måste. Jag har bara så mycket jag vill få ur mig och jag har nog inte riktigt vågat skriva. I stället har jag börjat läsa böckerna jag beställde och lånat fler. Oavsett hur mycket jag läser blir bokhögen bara större och större men det är det som är så fint. Att oavsett hur mycket jag läser behöver jag inte vara rädd för att det ska ta slut för det finns fortfarande så mycket kvar att ta del av, så mycket som jag läntar att få läsa och upptäcka. Det tar andan ur mig att tänka på det men inte på det där skräckframkallande och ångestfulla sättet jag är van vid och det känns så fint. Det där med att orden kan ta slut av helt andra anledningar, men jag ska återgå till mitt skrivande nu innan mina ord tar slut för idag.