Typewriters & Markers

 

Jag sitter ensam på skolan och ser hur människor går förbi mig i korridoren. I mina öron spelas Kent men de blandas med toner från pianot i elevcafét. Jag vet inte vem det är som spelar men det låter vacker även om tonerna döljs utav Kent. Kanske är det därför det är vackert, för att de är sorgliga och gömda och jag inte riktigt vet vad de har för historia att berätta. Men det får mig att känna mig ensam. Jag är nog inte det egentligen och jag vet att det bara är en känsla, men jag kan inte låta bli att känna den. Jag ser hur de andra i klassen redan skaffat nya bästa vänner och håller sig till sina grupper. Jag är nog en av de som fortfarande inte har riktigt hittat min grupp, som fortfarande inte känner sig hemma någonstans. Jag känner mig så otillräcklig. Men samtidigt vet jag att det kommer tre år till som jag kommer lära känna dem under. Det kommer inte vara så här hela tiden. Jag kommer inte alltid vara vilsen. Eller? Nej, för det är trots allt bara början.