Typewriters & Markers

Under Hitlers tid lever en liten flicka i nazisttyskland i sin fosterfamilj efter att hennes bror dött och hennes mamma lämnat henne efter begravningen. Det enda hon har kvar utom minnet av dem är en bok som hon stal efter begravningen; en dödgrävares handbok. Det är kanske underligt att det är denna handbok som hamnar i flickans ägor men det ska vi vara glad för att den gör. För tack vare denna bok så lär hon sig läsa och på så vis hjälper den henne att hålla sig vid liv under alla de fruktansvärda sakerna som inträffar henne. Den och alla de andra böckerna som hon börjar stjäla. Hon är ynka nio år. Hon är flickan med ord på källarväggarna. Hon är boktjuven och hon har en berättelse så fantastisk att inte ens döden kan hålla sig från att berätta den. Hennes namn var Liesel Meminger.

Liesel växer upp i nazisttyskland när Hitler börjar få makten. Trots att hennes vardag är fattig i det lilla huset på Himmel Straβe och hatet mot judar börjat sprida sig når inte hemskheterna riktigt Liesel även fast hon lever mitt i dem. För likt alla tiders barn har hon ett sätt att skjuta ifrån sig den jobbiga världen runt omkring henne och i stället skapa en egen värld inuti de vuxnas. En värld bestående av midnattsläsning med pappa Hans Hubermann, mannen med dragspelet och ögonen av flytande silver och som lyckats undkomma döden mer än en gång; fotboll på gatan och en rad olika tjuvstreck tillsammans med Rudy Steiner, pojken vars hår har samma färg som citronskal och även är Liesels bästa vän; tvättrundor med klädskåpskvinnan med gummibands hår Rosa Hubermann; utbytandet av historier med slagskämpen Max Vadenburg. Hennes vän som lever i skuggorna med håret likt fjädrar på sitt huvud.

Men med så levande och äkta karaktärer som den charmerande Liesel, den mjuka Hans, den älskvärda Rudy, den flammande Rosa och fågellika Max är det lätt att glömma bokens berättare och enligt mig den bästa karaktären av dem alla: Döden.  Döden är en ensam varelse som är dömd att bära de dödas själar vidare. Hans jobb är ändlöst och den enda njutning han kan tillåta sig är att uppskatta de olika färgerna som omger de döda när han hämtar dem och ibland att studera människorna som han erkänner att han är besatt av. Han är inte alls som man föreställt sig döden utan han är ödmjuk och försynt. Han är vacker. Men han är även sorgsen över att behöva ta människors liv.
    När han hittar Liesels berättelse i en bok hon skrivit fäster han sig vid flickans ord och bär med sig den tills han tillslut tar initiativet att berätta den vidare.

En scen i boken är när Döden råkar träffa på Liesel och Rudy, den är berättad från hans perspektiv och inte en av de återberättade scenerna från Liesels bok och den fäster sig väldigt nära hjärtat. Det är en scen där döden kommer för att hämta en engelsk pilots själ efter att pilotens bomflygplan kraschat. När han sedan kommer till platsen ser han en tysk pojke och flicka som springer fram till planet och kravlar sig in i cockpiten och lämnar en teddybjörn på den döende pilotens axel. Den är gripande dels för att det visar de fina karaktärsdragen hos Rudy och Liesel när de i den stunden visar sin oskuld som barn genom att ge den döende mannen en teddybjörn men också att de är medvetna om kriget när de ger den som tröst för döden. Men scenen är även vacker för hur Döden blir rörd av deras gest och visar att han inte är det monster han porträtteras som av oss människor. Det är en scen som visar en sorgset vacker sida av kriget och som beskriver att i slutet spelar det ingen roll vare sig man är engelsman, två tyska barn eller Döden. Omtanken och sorgen finns ändå där och drabbar alla.

Och det är nog det som är motivet i boken. Krig. En barndom som förvrängs av krig och där barn ger teddybjörnar till döende piloter i stället för att hålla dem i famnen när de tryggt somnar in i sina sängar. Ett annat möjligt motiv är bokstölderna. Hur en flicka som efter kriget inte har något kvar längre, inte ens sina egna ord och därför tvingas stjäla böcker för att känna någon form av liv vid all död omkring henne. Och temat följer dessa två motiv med det så träffsäkra, melankoliskt vackra och ibland metaforiska språket och den fantastiskt passande berättaren i Döden själv.

Om man nu måste tolka ett budskap från det hela (vilket jag tror man ska vara försiktig med att göra då jag anser att böckerna har en alldeles egen själ likt oss människor och om man försöker skala av den för att hitta dess syfte förvränger man den och man kan ibland råka tvinga den in i något den inte är) så tror jag att det är något i stil med det lite kliché men allt för sanna att inget gott kommer ut ur krig. Författaren vill likt många andra fånga kriget men han väljer att göra det ur en liten flicka och Dödens synpunkt för att få ett nytt perspektiv på det hela. För när till och med Döden måste berätta krigets historia med sorg är det svårt att inte inse att krig inte för något gott med sig, inte ens för Döden som sägs älska krig. För oavsett vilken sida man står på så är förlusterna för stora för att det ska löna sig. För i krig är vi alla förlorade och sorgfyllda varelser förföljda av mardrömmar oavsett om vi är barn eller vuxna, jude eller kristen, tysk eller britt. Vi är alla samma folk men som av någon abrupt tanke fått för oss att ta död på varandra vilket inte ens Döden kan ta glädje av och än mindre förstå.

Så när man tar allt detta i åtanke och kommer ihåg alla känslorna som fyllde ens själ under själva läsningen är det svårt att säga något dåligt om boken. Det närmsta jag kan komma är att det var svårt att acceptera den och komma in i dess värld i och med att det var Döden som berättade och på så vis bjöd in mig, men när man väl upptäckt att han inte var farlig och att historien var vacker var man fast och jag kan inte säga annat än att boken är ett modernt mästerverk. Allt är så träffsäkert från språket till karaktärerna och farmför allt berättaren. Boktjuven är en bok jag önskar att jag själv hade skrivit men jag är ändå otroligt glad över att Zusak gjorde det för jag vet inte om jag hade kunnat göra det bättre. Att läsa den är en så otroligt stor gåva i sig.