Väntar
0kommentarer
Ovanför våra huvuden bredde himlen graciöst ut sig över världen klädd i romantikens ljust röda färger, men i dess ände invaderade mörka fläckar dess mjukhet likt blåmärken och plötsligt var deras ansikten allt jag kunde se mellan tårarna.
Mitt bland dem stod hon med bleka armar och det vita håret som skimrade mjukt tillsammans med de röda läpparna och hennes ögon och i sällskap med himlen satte hon natten i brand.
Doften av regn, asfalt och blött gräs var överväldigande när hon långsamt snurrade runt med armarna utsträckta från hennes späda kropp innan hon sedan försiktigt lade sig ner mitt på vägen, och när hon låg där kunde jag inbilla mig hur hon fick sina eldslågor att torka och lysa upp den mörka asfalten under henne.
”Vad gör du?” var de förflugna orden som förundrat lyfte från mina läppar och mjukt kastades mot henne genom kropparna som agerade en flyktig och blind publik.
Hon slöt sina ögon och log ett leende som ersatte glöden hennes målade ögonlock nu skymde med sina svarta linjer till vingar.
”Väntar.” svaret var kort men vänligt och klart, fyllt av en andlös längtan gömd i hennes melodiska röst. Ändå behövdes det inte mer för att förstå vad hon ville. Att känna till både hennes dramatiska natur och förstörande längtan fick mig att genomskåda den mystik de andra kände med hennes akt.
Det var det och hennes flammande lågor som fick min egen längtan att blossa upp i ett ohanterligt begär men samtidigt var hon den enda som i viss mån kunde stilla det. För med henne blev livet lite mer likt den bok jag drömde om att få leva i.
Och det var nog därför jag ännu en gång lät mig svepas med i hennes ständiga lek när jag med stillsamma rörelser rörde mig genom härvan av kroppar för att med ett snett men mjukt leende lägga mig ner bredvid henne på den utom oss öde vägen.
”Så kan vi ju inte ha det”, hörde jag min egen röst säga mjukt mot hennes öra, mycket självsäkrare än jag kände mig.
Hon vände försiktigt huvudet mot min röst och lät sina vingmålade ögonlock stillsamt flyga upp över hennes fortfarande glödande blick.
”Betyder det att du tänker göra något åt det?” Hon låg så nära att jag kunde känna orden i lätta puffar mot mitt ansikte när hon lyckades forma frågan klart och rent men ändå osäkert och skört. Den var ett av alla bevis på att hennes förmåga att använda rösten var mästerlig, ett resultat av den förundransvärda teater hennes liv var.
Mina läppar drogs åter ihop till ett snett leende och sedan färgades de röda när de rörde hennes i den gest som hade fått henne att lägga sig ner från början.
Kyssen var inte känslosam utan fylldes bara av en delad längtan, men inte för varandra. Bara en längtan av något större som vi kunde ge en liten del av till varandra.
Och då kunde vi tillslut känna något som kunde vara början av evigheten när vi såg på hur natten fortsatte att invadera himlen med den övergripande känslan av att den äntligen föll i våra ägor, om så för skuggan av ett ögonblick.
Mitt bland dem stod hon med bleka armar och det vita håret som skimrade mjukt tillsammans med de röda läpparna och hennes ögon och i sällskap med himlen satte hon natten i brand.
Doften av regn, asfalt och blött gräs var överväldigande när hon långsamt snurrade runt med armarna utsträckta från hennes späda kropp innan hon sedan försiktigt lade sig ner mitt på vägen, och när hon låg där kunde jag inbilla mig hur hon fick sina eldslågor att torka och lysa upp den mörka asfalten under henne.
”Vad gör du?” var de förflugna orden som förundrat lyfte från mina läppar och mjukt kastades mot henne genom kropparna som agerade en flyktig och blind publik.
Hon slöt sina ögon och log ett leende som ersatte glöden hennes målade ögonlock nu skymde med sina svarta linjer till vingar.
”Väntar.” svaret var kort men vänligt och klart, fyllt av en andlös längtan gömd i hennes melodiska röst. Ändå behövdes det inte mer för att förstå vad hon ville. Att känna till både hennes dramatiska natur och förstörande längtan fick mig att genomskåda den mystik de andra kände med hennes akt.
Det var det och hennes flammande lågor som fick min egen längtan att blossa upp i ett ohanterligt begär men samtidigt var hon den enda som i viss mån kunde stilla det. För med henne blev livet lite mer likt den bok jag drömde om att få leva i.
Och det var nog därför jag ännu en gång lät mig svepas med i hennes ständiga lek när jag med stillsamma rörelser rörde mig genom härvan av kroppar för att med ett snett men mjukt leende lägga mig ner bredvid henne på den utom oss öde vägen.
”Så kan vi ju inte ha det”, hörde jag min egen röst säga mjukt mot hennes öra, mycket självsäkrare än jag kände mig.
Hon vände försiktigt huvudet mot min röst och lät sina vingmålade ögonlock stillsamt flyga upp över hennes fortfarande glödande blick.
”Betyder det att du tänker göra något åt det?” Hon låg så nära att jag kunde känna orden i lätta puffar mot mitt ansikte när hon lyckades forma frågan klart och rent men ändå osäkert och skört. Den var ett av alla bevis på att hennes förmåga att använda rösten var mästerlig, ett resultat av den förundransvärda teater hennes liv var.
Mina läppar drogs åter ihop till ett snett leende och sedan färgades de röda när de rörde hennes i den gest som hade fått henne att lägga sig ner från början.
Kyssen var inte känslosam utan fylldes bara av en delad längtan, men inte för varandra. Bara en längtan av något större som vi kunde ge en liten del av till varandra.
Och då kunde vi tillslut känna något som kunde vara början av evigheten när vi såg på hur natten fortsatte att invadera himlen med den övergripande känslan av att den äntligen föll i våra ägor, om så för skuggan av ett ögonblick.
Kommentera