Typewriters & Markers

Idag var första dagen på skolan efter lovet och det var både underbart och skrämmande. Jag har längtat efter det. Längtat efter att få träffa alla fina människor igen och bli distraherad från mig själv. Men det var skrämmande att se allt nu igen efter några veckors tid spenderad i böckerna. Jag ser så tydligt vilka fantastiska människor det finns, hur bra de är på allt och hur jag aldrig kan mäta sig med dem. Jag märker också tydligare än någonsin att jag är så mycket mindre även fast jag i teorin bara blir större. Jag kan inte räkna mig själv som intelligent längre, om jag nu gjorde det någon gång och de andra kan definitivt inte göra det. Jag syns inte längre heller och allt skrämmer mig så mycket. Jag håller på att förtvina till ingenting. Och mina vänner är jag så osäkra på. Jag har inte lyckats skaffa några riktigt bra vänner i den nya klassen och de jag haft så länge annars börjar försvinna bort från mig. Men det som skrämmer mig mest är att jag nog inte riktigt bryr mig längre, inte på samma sätt i alla fall. Om bara min intelligens skulle komma tillbaka så skulle nog allting vara rätt okej.