Hon har drömt om honom så många nätter och hon har skrivit till honom varje dag. Hon kan inte låta bli att hoppas. Men det spelar ingen roll när han inte bryr dig om en flicka utan färg i sin dröm.
Sömnen flyr mig
i hjärtats hetsa rus
och när mogronen
gryr
når tröttheten
och hopplösheten
mitt tomma skal
som inte
har någon kärlek
kvar.
Jag ser på pappret som stirrar blankt tillbaka på mig. Det börjar skrika åt mig att få någonting gjort någon gång, men inget händer. Inget händer mer än att min hand börjar skaka. Jag ser på pappret igen. Drar ett prövande streck med penseln. Jag drar ett till och ett till, men det är något som motarbetar mig. Jag känner hur något börjar blossa upp inom mig och hur en tår sakta rullar för min kind och blandar sig med färgerna på pappret nedanför. Det går inte, men ändå fortsätter jag. Och när jag sedan ser på kaoset av färger som jag inte klarar av att tygla slutar jag kämpa mot det inom mig som vill ut och jag låter frustrationen ta över mig helt.
"And it was only self defense
And I coiled up and I bit
I let my venom run into her veins
And I sat and watched her die"
And I coiled up and I bit
I let my venom run into her veins
And I sat and watched her die"
Ibland får jag en känsla av hopplöshet. Att det bara är meningslöst alltihopa. Att vi fyller sekunderna vi getts med obetydliga saker och låter tiden rinna oss ur händerna. Kanske är det så det är också. Att allt är meningslöst och vårt liv bara består av de där tomma sekunderna. Fast så vet jag att det inte är, för jag har upplevt dem. Jag har upplevt de fyllda sekunderna. De som bär ögonblicksbilder av sann lycka och får en att älska kraften i att leva. Men de är långt borta nu och kanske är det bara en känsla av att tiden långsamt rinner bort från mig.
Hej. Idag är jag hemma och sjuk så har varit hemma och lyssnat på fin musik och ritat. Ni vet sådant som är bra för själen. Jag har också varit lite deppig för jag missar resan till Helags som mina klasskompisar kommer åka på imorgon som jag också skulle velat varit med om. Men men. Alla fina ögonblick är ju inte till för mig och jag kommer ju få mer tid att rita. Har börjat använda ritkol igen. Tycker om lättheten i dem och det varma ljuset de sprider i de kalla bilderna. Nu ska jag nog krypa ner under täcket och läsa den där boken jag köpte på lovet. Kanske koka en kopp te.
Orden tröstar
i noternas trygga vagga
när raseriet börjar
i noternas trygga vagga
när raseriet börjar
och
hotar mig
till något
omänskligt.
Hjälp
Skrek jag
Högt och tydligt
Hej
Svarade de
Och vände sig bort
Knivens handtag kändes svalt och hårt mot min hand som höll den i ett fast grepp. Tyst och stilla med stängda ögon lyssnade jag på hur stegen utanför närmade sig mitt tält. Sedan hur tältduken föll åt sidan och de tog sig in. Jag tvingade mig att behålla lugnt ända tills inkräktaren stod böjd ovanför mig. Då slog jag till och i en enda rörelse fick jag ner angriparen på min provisoriska säng med kniven tryckt mot dennes strupe. Nu när jag såg ansiktet på min kapabla lönnmördare kunde jag inte hjälpa att bli förvånad, fast samtidigt var jag inte förvånad alls.
”Cadell!” utbrast jag mycket högre än vad jag tänkt och vad jag borde ha gjort. Att jag borde ha hållit tonen nere tycktes ha varit som helt bortblåst från mitt medvetande.
”Hej”, svarade han med sitt upproriska flin. ”Trevligt att se dig också.” Att han hade en kniv mot strupen tycktes inte bekomma honom på något vis.
”Vad gör du här?” väste jag till svar, plötsligt irriterad. Att han inte hade vett nog att förstå att både han och jag behövde all sömn vi kunde få?
”Jag behövde prata med dig”, löd hans svar, plötsligt med en allvarlig ton. Det var ovanligt.
”Mitt i natten? Det kunde inte vänta tills imorgon?”
”Jag tror inte att morgonen är redo för sådana ord jag har att säga dig”, svarade han fortfarande med den allvarliga tonen i rösten och puttade försiktigt bort kniven som fortfarande var tryckt mot hans hals.
”Och natten skulle vara det i så fall menar du?” ställde jag som motfråga, för det lät lite absurt att världen skulle vara redo för de orden nu om den inte var det imorgon.
”Natten är det diffusa och hemlighetsfullas beskyddare, så nog tror jag att den klarar av några vilsna ord på flykt…” svarade han mystiskt i ett försök att fånga mitt intresse, och det lyckades. Jag kunde inte hindra mina tankar från att blandas ihop till ett stort moln för att sedan explodera åt alla håll och kanter, men huvudfrågan var klar som det renaste glaset. Vad var det som kunde vara så viktigt att berätta?
Sedan strök han min kind på ett sätt jag inte trodde hans ärrade stridshänder var kapabla till, och jag förstod varför det inte kunde vänta till morgondagen. Därför sa jag inte heller emot när han vände på vår härva som skulle vara våra kroppar och lät sina läppar möta mina för första gången av många fler.
Sanningarnas land,
”Vad heter du?”
Orden viskades mjukt och obehindrat av den mörka stämman. Ändå var det som om de var alldeles vassa och elektriska när de skickade rysningar längs med min kropp. Hur kunde tre simpla ord påverka en människa på en sådan fysisk nivå? Och ändå hade jag ingen aning om att det bara var början på den plågsamma lusten han skulle utsätta mig för.
”Portrait”, svarade jag och namnet fastnade i halsen på mig. ”Delice Portrait.”
”Delice Portrait…” sa han som om han smakade på orden. ”Passande.”
Hans ansikte fylldes av ett leende och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Han var så vacker. Och när han viskade mitt namn på det viset visste jag att denne unge rebell skulle leva länge i mitt medvetande.
Sanningarnas land,
